Det är något visst med skogsbackar. Ett mjukt solljus som silas mellan träd och grenar. En sällsam skönhet. Och så finns det så mycket att upptäcka i skogsbackar. Sådant som påminner om att vi människor bebott och brukat landskapet länge. Ibland har dessa spår av förflutenhetens landskap en förskönande effekt. Men ibland kan resterna också vara förfulande. Åtminstone är det väl så de flesta uppfattar gammalt rostigt skräp, ting som bönderna på gårdarna kasserat. Bekvämat sig lite genom att dumpa skrotet på någon undanskym plats och vänta på att naturen ska göra sitt. Gömma. Glömma.
Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.
Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.
Eller vad tycker Du?
Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.
Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.
Eller vad tycker Du?
Visst finns det en charm i det mänsklighetens avfall vi sprider omkring oss.
SvaraRaderaJag minns barndomslekarna i skogsdungen hemmavid. Hur rostiga gamla tekittlar, cykelhjul och jordbruksredskap förvandlades till skatter. Hur de var delar av en förlorad värld. En värld man som liten inte förstod, än mindre visste något om.
Jag minns hur tanken på att andra människor en gång i tiden hållit samma ting som jag i händerna gav mig en kittlande känsla långt nere i magen. Som ett andetag från en annan tid pustade det ut i takt med grenarnas rörelser i vinden. Den känslan, känslan av tid och rum som ständigt skiftar, ständigt rör sig, den bet sig fast. För hur vi än försöker kan vi aldrig riktigt förstå, aldrig uppleva hur världen var för de andra människorna, som en gång höll i det som nu är skrot, hur det kändes att stå i det rum som förändrats av tiden.
Numera är det inte samma tankar som far runt i mitt huvud. Eller, jo, faktiskt är det precis det det är. För är inte världen något som vi alla är för små för att förstå? För hur i än försöker kan vi aldrig riktigt uppleva den långsamhet som träd andas med. Vi kan aldrig se tiden utifrån någonting annat än oss själva. Jag skakar på huvudet och drar en suck. För är inte det allra största slarvet att vi inte bara tycks vilja att naturen ska göra sitt med gammalt skrot, utan att vi dessutom tycks glömma att naturen i sig är mer än just ett mänsklighetens privata dumpställe?
Tack för de fina och tänkvärda reflektionerna!
SvaraRadera