Hembygdsgillet har under året utkommit med en ny bok. Den heter "Landet på sjösidan" och är författad av Per Jonsson.

"Landet på sjösidan" är en bok som skildrar en del av Söderåkras kustbygd och dess invånare under 1800-talet och början av 1900-talet. Här skildras byarna Djursvik, Kroka, Åd och Påbonäs historia. Vilka människor som byggde och bodde i husen. Hur de små samhällena påverkades av de omvälvande förändringarna som ägde rum vid den här tiden; jordbrukets skiftesreformer, sjöfartens utveckling och handels- och näringsfriheten. Boken fångar kvarlevande minnen och anekdoter om människorna som levde i byarna, en dokumentation av gamla släkter som funnits på samma plats i generationer.

200 sidor, inbunden, rikligt illustrerad med bl a många gamla fotografier.

Boken säljs bl a av Hemtema i Söderåkra, Möre Hotell, Torsås bibliotek och Möre bok och kontor i Torsås. Boken kan även beställas via Hembygdsgillet.

Kronkvistastugan i Bergkvara

Vid Kapellvägen i Bergkvara ligger en liten röd stuga med vita knutar. Den kallas Kronkvistastugan, det känner nog många både i och utanför Bergkvara till. Men hur många känner till dess historia? Den lilla stugan hyser två små rum, ett lite större och ett mindre. Det största är cirka 15 kvadratmeter. Ett litet kök och en förstuga ryms också innanför stugans väggar. Utanför finns ett utedass och en jordkällare. Framför huset fanns troligen ett trädgårdsland. Kapellvägen var ännu fram i 1960-talet bara en smal stig. På andra sidan denna stig fanns en brunn med vippstång, men den försvann när stigen byggdes ut till nuvarande Kapellvägen. Men än idag finns en underlig fördjupning i asfalten som man tror är spår efter brunnen.


Kronkvistastugan var innan klockstapeln och kapellet invigdes (1951 respektive 1959) den enda byggnad som fanns här. Senare växte ett helt bostadsområde fram på andra sidan kapellvägen.
Stugan såldes för en ringa summa till hembygdsföreningen i Bergkvara någon gång kring 1950-talet av två bröder, Svante och Arthur Kronqvist. Bröderna Svante och Arthur var uppväxta i stugan och Arthur hade den som bostad ännu fram i 1950-talet. Brödernas föräldrar hette Karl Kronqvist och Jenny Karolina Svensson. De hade gift sig 1886 och fick fem barn, varav tre dog tidigt. Svante var äldst i syskonskaran, född 16 november 1886. Han började sin karriär som sjöman men gick senare i land och gifte sig 1917 med Karli Johanna Johansson. Karli hade då redan en fyra år gammal ”oäkta” son, som det hette på den tiden. Det vill säga han var född utom äktenskap. Gunnar Herman var hans namn, men han fick kort tid efter giftermålet flytta till sina morföräldrar. Kanske var det för att man helt enkelt inte hade råd att sörja för den lille gossen, ty 1918 fick Svante och Karli ett gemensamt barn, dottern Anna Lisa. Det blev parets enda barn och hon bodde med föräldrarna i hemmet i Ragnabo (dit de flyttat 1922) ända till 1940. Då flyttade hon till Kalmar och blev gift där med John Einar Olsson. Svante levde till 1956 och Karli till 1947. De begravdes på kyrkogården i Söderåkra men gravstenen finns troligen inte kvar.

Karl och Jennys andra barn blev en dotter som fick namnet Konstance Eugenia Kristina och föddes 4 augusti 1888. Hon lämnade hemmet första gången 1904 för att tillbringa ett år som piga i Visby. 1905 kom hon hem igen och 1909 flyttade hon till Karlskrona. Men redan året därpå drabbades hon av sjukdom och avled i februari 1910.

Tredje barnet, Edit Hildegard Charlotta föddes 1 maj 1891 och dog i lunginflammation 7 september 1907.

Carl Axel Richard blev fjärde barnet 28 juli 1893. Det lilla barnet hann inte ens bli ett år utan dog i februari 1894.

Den 6 oktober 1895 föddes Karl och Jennys sista barn, Arthur Konstantin. Arthur verkar ha haft någon form av handikapp, i församlingsboken står det en liten notis om honom: ”krympling”. Han bodde hos föräldrarna så länge de levde och tog sedan över stugan. När han dog har inte kunnat utrönas, men det var troligen på 1960-1970-talet.

Karl Kronqvist själv var född i Bergkvara 26 augusti 1855 som son till arbetskarlen Magnus Karlsson och hans hustru Kristina Aronsdotter. Karl måste ha växt upp nere vid köpingen och hamnen och att han tidigt gick till sjöss föll sig väl ganska naturligt i den miljön. Troligen är det också någon gång under början av sitt sjömanskap han har tagit sig namnet Kronqvist. Det var inte ovanligt att man tog sig sådana namn i stället för det –sonnamn man var född med. Det fanns många som hette Karl Magnusson och det var kanske inte så lätt att hålla reda på alla med samma namn. Som Karl Kronqvist blev det lättare. Namnskicket var på denna tid inte reglerat som det är idag, så att ändra sitt namn var inre svårt. Karl avancerade så småningom och fick även befäl på några skutor. Han var kapten bl a på skonerten Troheten och 1905 på skonerten Tida som var bygd på varvet i Bergkvara för Lorentz Petersson, en av Bergkvaras stora redare och skeppsbyggare. Karl var något av en profil i Bergkvara. Lång och ståtlig var han, med en vit, buskig mustasch. Vintertid gick han alltid klädd i en rysk vintermössa och fotsid rock som med åren allt mer gick i rödbrunt. När knapparna i rocken till slut lossnade fick ett rep om midjan bära upp plagget. Ofta höll han till i lotshuset i Bergkvara, som fungerade som en slags ”klubblokal” för befälhavare på vinterupplagda fartyg. Där var han en populär historiberättare och han brukade inleda sina historier med orden ”ja jag är ju ingen blar, vet ni vad”. 1886 gifte han sig med sin Jenny, en dotter till båtsmannen Sven Peter Larsson Näsberg i Påbonäs och dennes hustru Kristina Persdotter.

När de kom att bo i den lilla stugan har inte riktigt kunnat utredas. Enligt vad som berättas ska stugan ha överlåtits till Karl av dennes far. Men i husförhörslängderna står att de i början bodde i Bergkvara, dvs nere vid hamnen. Kronkvistastugan ligger på Skällenäs ägor, på den plats där hemmanet Skällenäs nr 1 låg ända fram i 1800-talets förra del. Det bestod av två gårdar men platsen övergavs och ägarna flyttade ner till hamnen och köpingen. Den ena Skällenäs-1-gården ersattes av den så kallade herrgården som byggdes av de inflytelserika Kastmans, det var en stor byggnad som låg väster om Propsbacken. Den andra gården hamnade längre upp för Storgatan. En mangårdsbyggnad flyttades hit från det gamla gårdsläget och blev den byggnad som för dagens lite äldre Bergkvarabor är mest känd som Jockes affär och låg ungefär mitt emot Blå Hallen (huset förstördes i en eldsvårda). Men hur det är med Kronkvistastugan är alltså höljt i dunkel. Kanske har stugan flyttats nere ifrån Bergkvara till sitt nuvarande läge någon gång under det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet. Andra uppgifter kan tyda på att den är byggd på platsen. Vidare forskning kan kanske en vacker dag avslöja hur det ligger till med den saken.


Skällenäs nr 1, de två gårdarna var belägna invid det som nu är Kapellvägen, ungefär där Kronkvistastugan ligger. Detalj ur karta från 1802.
Den 27 november 1931 gick skepparen och sjömannen Karl Kronqvist ur tiden. Kvar i stugan bodde då hustrun Jenny som levde till 1940 och sonen Arthur.

Även om Karl Kronqvists föräldrar finns lite upplysningar. Fadern Magnus Karlsson var född i Ludensbo 24 mars 1817, son till båtsman Karl Finne och Stina Larsdotter (eller Persdotter). Karl Finne var född i Siggatorp 30 september 1767, son till timmerbåtsmannen Mårten Persson Stadig (född 1721). Magnus Karlsson växte upp i Ludensbo och blev så småningom dräng på gården Lundensbo nr 1. Som dräng har Magnus flyttat runt lite, men 1839 kommer han från Arby socken till Bergkvara och blir dräng under E. P. Kastman, med kortare uppehåll fram till 1853. Det var under denna tid han träffade pigan Kristina som 1842 hade kommit från Kristianopel till Bergkvara för att tjäna piga. Kristina var född i ett torp i Ödemåla i Kristianopel socken, dotter till Aron Abrahamsson och Maria Jonsdotter. Tjänstefolket fick flytta runt efter var det fanns arbete att få. Kristina pendlar mellan Bergkvara, Skällenäs nr 3 och en tjänst i Ljungby socken. I början av 1850-talet har Magnus och Kristina funnit varandra och i september 1853 gifter de sig, ”drängen Magnus Carlsson på Bergkvara och pigan Christina Aronsdotter i Skällenäs”. De bildar nu ett eget hushåll i Bergkvara och Magnus förekommer nu som arbetskarlen eller arbetaren Magnus Karlsson. 1855 föds Karl som blir deras enda barn. Magnus lever i Bergkvara till 1894. Änkan Kristina står sedan som boende hos sonen och hans familj till sin egen död 1899.

Slutligen: om någon läser denna text och själv vet något om Kronkvistastugan och dess invånare är Hembygdsgillet mycket intresserade av att få ta del av dessa uppgifter. Tveka inte att höra av er till oss!

(Pierre Petersson)

Rostigt förflutet

Det är något visst med skogsbackar. Ett mjukt solljus som silas mellan träd och grenar. En sällsam skönhet. Och så finns det så mycket att upptäcka i skogsbackar. Sådant som påminner om att vi människor bebott och brukat landskapet länge. Ibland har dessa spår av förflutenhetens landskap en förskönande effekt. Men ibland kan resterna också vara förfulande. Åtminstone är det väl så de flesta uppfattar gammalt rostigt skräp, ting som bönderna på gårdarna kasserat. Bekvämat sig lite genom att dumpa skrotet på någon undanskym plats och vänta på att naturen ska göra sitt. Gömma. Glömma.

Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.

Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.

Eller vad tycker Du?

Den gamla kartan

Nytt år nya tag. Det har inte skrivits så mycket här på bloggen på ett tag, men nu kan det vara hög tid att uppdatera lite. 2010 kan komma att innehålla en hel del intressant men mer om det kommer senare. Hembygdsgillets program kommer att spikas på årsmötet den 15 februari.

Nu ska jag i stället presentera ett föremål ur Hembygdsgillets samlingar. Det rör sig om en gammal karta som finns inramad i en något skamfilad ram. Denna kom till Hembygdsgillet genom Södermöre Hembygdsförenings starke man, Lars Larsson. Han hade fått den av en dam från Blekinge som måhända hade någon gammal ana i Söderåkra socken.

Kartan är upprättad av lantmätaren Pehr Engström i maj 1792, som "geometrisk charta öfwer twistig Mulbetes Mark och hwad därmed gemenskap eger imellan Hemmanen Kärreboda och Skjällenäs No 3, 4..." Kartan föreställer således den utmark som byn Kärrabo nyttjade gemensamt med hemmanen 3 och 4 i Skällenäs by. Det är mark belägen öster om E 22, ungefär mellan södra avfarten till Bergkvara hamn och avfarten till Skeppevik. När sådana här kartor upprättades gjordes de normalt i tre exemplar. Ett sändes till den centrala lantmäterimyndigheten och är oftast den karta som lantmätaren lagt ner mest arbete på. En karta lagrades i lantmäteriets regionala arkiv, den så kallade konceptkartan. Det var den karta lantmätaren upprättade i fält och den var ofta okollorerad och ibland ganska klottrig. Den sista kartan var den som de som berördes av kartaktens innehåll fick, byn eller gårdarna. Det är denna sista karta som nu finns i Söderåkra Hembygdsgilles arkiv. För ovanlighetens skull, de kartor som förvarades lokalt av bönderna har ofta inte överlevt till våra dagar.

Tvisten mellan bönderna i Skällenäs och Kärrabo hade pågått en tid och var nog understundom lite upprörd. Ärende hade varit uppe i rättslig instans och lagmannsrätten hade 1791 förelagt lantmätare Engström att beskriva de tvistiga markerna och annat av gemenskap som kunde höra till ärendet så att man skulle kunna uppnå en lösning på konflikten. Med tre extrainsatta nämndemän i släptåg inställde sig så lantmätaren hos de tvistande bönderna den 11 maj 1792. Det var bönderna Sven, Olof och Anders Nilsson från Skällenäs och Jonas Abrahamsson, Anders Svensson och Anders Jönsson i Kärrabo. I dessas närvaro upprättade så lantmätaren sin akt de påföljande dagarna och arbetet var avslutat den 16 maj.

Först hade man besiktigat och preciserat rågången (ägogränsen) mellan byarna. Denna markerades i landskapet av ett antal rågångsmärken som bestod av två större jordbundna stenar och en plats "där fordom en ek skall ha stått" men där nu fanns en grop fanns som kallades "Kället". Dessa punkter markerades med nr 1, 2 och 3 längs den linje som utvisar rågången på kartan (_ .. _ .._..).

Därefter följer en beskrivning över de marker som kartan avbildar med de upplysningar som bönderna kunde lämna. Dessa beskrivs och värderas för respektive hemman. Förutom beteshagar med eller utan skog på, fanns några åkerlyckor och notvarpar (fiskeplatser) beskrivna. På kartan finns också tre torp, ett båtsmanstorp på Skällenäs och två på Kärrabo sida om rågången. Till ägorna hörde också de så öar som finns i Kärraboviken, men med anmärkningen "utan betydenhet". När lantmätaren så inte kunnat få fram fler upplysningar genom de tvistande parterna och vittnen de har åberorpat har han avslutat ärendet. Den 16 maj har protocellet blivit uppläst för samtliga parter och sedan lämnat till vidare rättsliga prövningar. Den sista notisen säger att ärendet har gått vidare till "Kungliga Götha Hofrätten". 218 år senare är inte mycket sig likt varken i landskapet eller i samhället i övrigt. Men kartan finns kvar som ett vittne om bråket mellan bönderna i Kärrabo och Skällenäs.

Porslinet i åkern - skräp som minnen av det förflutna

Varför finns det så ofta porslinsskärvor på åkrarna? Det var en fråga som någon ställde en gång. Och det är en bra fråga. För alla som någon gång varit ute och "åkervandrat" på en plogad eller harvad åker har säkert noterat i förbifarten att det finns all möjlig bråte i joren. Porslinsskärvor, glasskärvor, keramikbitar, tegel, rostiga spikar och så vidare. Ofta har skräpet inget större historiskt värde, det kan vara rester av jordbruksredskap om det är t ex järnbitar eller en ölbutelj som någon kastat ifrån sig. Mycket av sådant som är rester av hushållsavfall - keramik, porslin med mera, är sådant som man förr kastade på gödselstacken och som sedan följde med ut på åkrarna när det var dags att gödsla. Det kommer från gårdarna som brukade jorden.

Men ibland kan historien vare fylligare. Ibland ligger detta avfall samlat i koncentrationer. Och då beror det ofta på att någon tidigare bodde på just den platsen. Det finns nämligen många boplatser även i relativt sen tid som har övergivits och sedan fallit i glömska. Det kan vara allt från ett litet båtmanstorp från 1700-talet till en hel medeltida by! Ofta är detta människornas avskräde de enda minnen som finns kvar av dem som en gång brukade och levde i landskapet. Men när det gäller skräp från historisk tid så går det oftta att komma längre. På historiska kartor kan man hitta bebyggelsen som en gång fanns där. Man kan få namn på dem som bodde där och går man vidare kan man kanske till och med till slut få deras personakt skriven. Och då kan gamla lerkrus, talrikar och länge sedan urdruckna glas och fördigrökta kritpipor få en vidare mening. De berättar i sin tur något om dem som använde dem och om hur deras tillvaro gestaltade sig.

Landskapet är ett rum som är fullt av det en gång levda. Minnen av dem som fanns här för länge sedan. Vi ser dem aldrig. Men vi möter dem ständigt.

(PP)