Renoveringen av kvarnen i Bruatorp

I Söderåkra Hembygdsgilles byggnadsbestånd ingår två väderkvarnar s.k. holländare. Den ena är i Grisbäck och den andra i Bruatorp. Kvarnen i Bruatorp är byggd där den står 1808 av stadsbyggmästare Nylander, som då var ägare till Bruatorps gård. Den var i drift till 1904. Mjölnare Söderberg var enligt uppgift siste mjölnaren på kvarnen. Den har sedan fått förfalla till 1955 då en en genomgripande exteriör renovering genomfördes av Söderåkra Hembyggdsgille. Nästa renovering skedde 1985 då nya vingar tillverkades. Kvarnen är ett av Torsås kommuns två byggnadsminnesförklarade objekt.

2007 kunde konstateras att gångåsen vid vingarnas genomskärning hade gått av och hölls endast samman av järnbeslag. Styrstagen från kvarnhuset var uppruttna. Fasaden behövde delvis bytas ut. Detta gjorde att en akut renovering måste till. Söderåkra Hembygdsgille beviljades av Länsstyrelsen bidrag. Även Kalmar Läns Museum beviljade ett mindre bidrag. Utöver detta har många ideella timmar arbetats av Gillets medlemmar. Under renoveringens gång har mycket uppruttet material ersatts som ej syntes vid projekteringen. Bland annat byttes lagerbalken i vilken den rundade stenen ligger som utgör gångåsens lager. Kvarnen är nu slutbesiktigad. En fasadstrålkastare kommer att lysa upp den fram till nyår. Återinvigning hoppas vi i styrelsen skall ske en vacker vårdag 2010.

Östen Jannert

Kulturarvsseminarium i Oskarshamn om medeltiden

Onsdag 4 november var det dags för årets kulturarvsseminarium i Oskarshamn. Temat detta år var medeltiden. Detta med anledning av att katalogverket Det Medeltida Sverige (ofta förkortat som DMS) har blivit fullständigt för hela Kalmar län. DMS är en sammanställning av dem bebyggelse som fanns i området under medeltdien, byar, gårdar och städer.

Söderåkra Hembygdsgiller var representerat av ett par deltagare. Schemat var minst sagt fullspäckat med en rad intressanta föredrag och gruppdiskussioner. Seminariet besöktes av över 100 personer och var nog mycket uppskattat av de flesta. Måhända begränsade det tajta schemat möjligheten till samtal med experter och andra deltagare. Och flera ämnen hade man gärna hört mer om. Ändå har Länsmuseet och Länsstyrelsen som arrangerade evenemanget gjort ett bra jobb!

Här är en kort presentation av föredragen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten. För Söderåkrabygdens del kan nämnas att Påbonäs borg var ett av exemplen på Axelssons resonemnag.

Jan Paul Strid berättade om hur de i Småland så vanliga målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Man påträffade lämningarna av flera hus, bl a ett 21x5 meter stort som tolkats som boningshus, flera brunnar och avfallsgropar. Fynd som benkammar, keramik, ett silvermynt från slutet av 1100-talet, en sporre ett bronsbeslag med växtornamentik m m kan nämnas. En del fynd tyder på att de som bott på gården tillhört ett högre socialt skick i samhället. En tanke som man försökt diskutera var att lämningarna kunde vara en föregångare till den nuvarande Köpings prästgård som ligger aldeles i närheten. Den tolkningen är dock inte oproblematisk.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen. Säkert en del att ta till sig för dem som jobbar med turism och marknadsföring av och i våra bygder.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

På slutet hyllade länsantikvarie Kjell-Håkan Arnell alla som professionellt eller idéellt jobbar med länets kulturarv. Låt oss hoppas att Länsstyrelsen också i praktiken kommer att visa uppskattning för det stora arbete som hembygdsföreningarna lägger ner på vård och tillgängliggörande av kulturmiljöer, förmedling och produktion av kunskap och mycket mer.

Om ett mynt från Kejsar Hadrianus i Söderåkra

Den romerske kejsaren Hadrianus är en av de mest namnkunniga i det romerska rikets historia. Och faktum är att det finns en liten länk mellan Hadrianus regering och Söderåkra socken. Den länken består av ett litet silvermynt, en denar, som hittades i en grav på gravfältet i Hästhagen (Raä 10) strax norr om Söderåkra när arkeologistudenterna på hägskolan i Kalmar hade fältkurs 1998.

Romerska mynt i Sverige

I Sverige känner vi till fynden av 7705 romerska mynt från perioden 0-400 e Kr. De allra flesta är hittade på Gotland (mer än 6500 stycken). Mynten utgörs till en helt övervägande del av silverdenarer som med enstaka undantag präglats före år 200. Det beror på att nordborna endast intresserade sig för silvret och inte myntens nominella värde. 193-194 genomförde kejsaren Septimius Severus en myntreform som kraftigt sänkte denarens silverhalt och 214 ersattes denarerna med ett nytt mynt som var ännu sämre. Därmed upphörde också nordbornas intresse för romerska mynt och kom inte att upptas på nytt förän under 400-talet då man började importera senromerska guldmynt.

Romerska mynt i Småland

I Småland är 25 romerska mynt kända. De kommer dels från s k depåfynd, dvs flera mynt nedlagda i jorden vid ett tillfälle som resultat av en medveten handling. Dels är de lösfynd och slutligen finns ett gravfynd, nämligen det från Söderåkra. Nästan alla dessa mynt är hittade i Möre. Bara en av depåerna och ett lösfynd kommer från norr smålands kusttrakter. Mynten är, i den mån de är identifierade, präglade mellan åren 75/76 - 194/195 e Kr. Rikast företrädd är kejsaren Antoninus Pius som regerade mellan 138-161 e kr.

Jämför man dessa siffror med Öland så har Småland få myntfynd från den här perioden. På Öland har man hittat 136 stycken. Jämför man istället med Blekinge så har Småland många fynd av romarmynt. I Blekinge har bara två denarer påträffats.

Romerska myntfynd kring Kalmar sund, denarer till vänster, solidi till höger.

Jämför man dessa siffror med Öland så har Småland få myntfynd från den här perioden. På Öland har man hittat 136 stycken. Jämför man istället med Blekinge så har Småland många fynd av romarmynt. I Blekinge har bara två denarer påträffats.

När och hur mynten kom till Skandinavien är inte helt klarlagt. En del av mynten har säkert kommit hit under den tid då de fortfarande var i cirkulation i Romarriket. Men många mynt är kraftigt slitna vilket visar att de har varit i cirkulation en tid innan de gjorde den långa resan till våra bredgrader, säkert genom åtskilliga mellanhänder. Flera forskare tror därför att merparten av mynten importerades tidigast under 200-talet. En teori om orsakerna bakom detta gör gällande att en del av de romerska kejsarna under 200-talet försökte uppnå fred genom att köpa alaianser med de germanska folken som levde norr om romarrikets nordgräns, "Limes". De nya sämre mynten dög inte utanför romarrikets gränser och i stället användes därför indragna äldre denarer av god silverhalt. I vilket fall har mynten så småningom förts upp genom nordeuropa och kanske t ex via kustområdena i nuvarande Polen förts över Östersjön till sydöstra Sverige.

Denaren i Hästhagen

Myntet som hittades i graven i Hästhagen är alltså präglat för kejsare Hadrianus, regent 117-138 e Kr. Myntet på bilden (ovan) är dock inte den denar som hittades i graven utan en exakt lika dan som införlivats med Söderåkra Hembygdsgilles samlingar för att det ska vara möjligt att visa hur fyndet såg ut.

Denaren är präglad mellan åren 119-122 på myntverket i Rom. På framsidan visar den en bild av Kejsaren och texten IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Detta är Hadrianus namn och kejserliga titlar. IMP är en förkortning av ordet imperator som betyder att kejsaren var högste befälhavare över de romerska legionerna. Caesar är en kejserlig hederstitel som syftar på kejsarens arv från Julius Caesar. Traian(us) syftar på Hadrianus roll som arvtagare av makten från sin föregångare Trajanus. AVG slutligen är en förkortning av Augustus, en anspelning på den förste kejsaren Augustus och namnet som titel betyder helt enkelt kejsare.

Hadrianus föddes i nuvarande Spanien och när hans föräldrar dog blev den då blivande kejsaren Trajanus en av Hadrianus förmyndare. På sin dödsbädd år 117 utsåg Trajanus Hadrianus till sin arvinge och efterträdare (en del påstår att det egentligen var Trajanus hustru som låg bakom). Hadrianus fick snabbt arméns och senatens stöd vilket var en förutsättning för att kunna säkra makten. I sin regering var Hadrianus en fredlig och duglig kejsare. Hans kompromissvilja och strävan efter lösningar utan väpnad konflikt ledde till att riket, som vid makttillträdet hade nått sin absolut största utbredning, förlorade provinsen Parthien. Hadrianus är känd för sina många resor runt om i riket och för byggandet av Hadrianus mur i England. Under sina sista år var kejsaren sjuklig. Han adopterde då en man som hette Antoninus och utsåg honom till sin efterträdare. Antoninus blev således efter Hadrianus död år 138 kejsaren Antoninus Pius.

På myntets baksida ser vi Concordia, en personifiering av endräkten. Hon sitter på en tron och vilar ena armen på en staty av Spes - hoppet. Den andra armen är utsträkt och i handen håller hon en liten skål att offra ur, en så kallad patera, vilket symboliserar fromhet. Under tronen står ett ymnighetshorn, symbol för välstånd och överflöd. Symboliken i bilden handlar om enighet, trygghet, välstånd och stabilitet i kejsarens rike. Texten lyder P M TR P COS III och under bilden CONCORD, det sista naturligt vis ett förkortat Concordia. P M - Pontifex Maximus, betyder överste präst och anger kejsare som den högste av gudarnas präster, den som var ledare för allt som hade med religionen att göra och alla religösa ceremonier. TR P - Tribunica Potestas, folktribunernas makt, var från början ett ämbete instiftat för att tillvarata de lägre samhällsklassernas rättigheter. Det innebar bl a möjlighet att stoppa beslut i senaten och folkförsamlingen genom att lägga in veto. Det blev ett viktigt maktmedel när ämbetet från och med Augustus kom i kejsarnas händer. COS III betyder konsul för tredje gången. Under den romerska republikens tid (före kejsardömet) var konsulerna de högsta ämbetsmännen i romarriket. De var alltid två till antalet och de valdes till ämbetet för ett år åt gången. Under kejsartiden var konsulns makt av naturliga skäl ganska urvattnad. Men den innebar bl a att innehavaren eller innehavarna var senatens ledare och traditionen kring ämbetet medförde antagligen viss status. Hadrianus blev utsedd till konsul för tredje gången år 119.

Myntets sammanhang

Vad gör då detta mynt i Söderåkra och kan det berätta något om tidens historia? Myntet påträffades tillsammans med några andra föremål nedlagda i gravens kant, ett antla pärlor och tre fingerringar av guld och silver. Seden att bära fingerring har för övrigt romerskt ursprung. Kanske dessa föremål hamnade i gravn någon gång under 200-talet eller så. Vi denna tid fanns en gård i närheten av gravfältet som är arkeologiskt undersökt. Gården visade sig vara ovanlig därför att människorna som bodde där hade odlat råg i stor omfattning, något som var extremt ovanligt på svenskt område under denna tid. Man har menat att det kan tyda på kontakter med nordeuropeiska kontinenten, neråt nuvarande Polen - östra Tyskland ungefär. Där var rågodling vanligare. De som levde på gården och begravdes på gravfältet tycks alltså ha haft ett välutvecklat kontaktnät.

Som tidigare nämnts är nästan alla spår av romarriket i Småland koncentrerade till Möre. Dels utmärker sig området kring Kalmar där nästan alla mynt är hittade. Men dels utmärker sig också området som idag är Söderåkra socken. Förutom denaren i Hästhagen påträffades får några år sedan en mycket speciell keramikskärva på ett annat gravfält inte mer än kanske ett par kilometer fnorr om Hästhagen. Det är en skärva av något som kallas Terra sigillata, en keramik som tillverkades i romarrikets provinser århundradena efter kristi födelse. I Skandinavien är sådan keramik mycket ovanlig, 19 fynd är kända, och de kan nästan alla kopplas till aristokratiska miljöer. Som ytterligare tecken på rikedeom är två av totalt 14 romartida guldfynd i Småland påträffade i Söderåkra socken. Det rör sig om halsringar med ormuvudformade ändknoppar tillverkade på 2-300-talen (efter romersk förebild!). En hel kommer från Ragnabo och ett fragment från Grisbäck. Fragmentet består av en avklippt del av en halsring, men är inte mindre intressant för det. Sönderklippandet av ringarna tror man nämligen beror på att dessa kunde användas som en form av betalningsmedel i handelstransaktioner. Grisbäcksfyndet kan alltås tyda på att befolkningen i bygden var involverad i sådan handel.

Skärvan av Terra sigillata från Söderåkra. (Foto: författaren).

Samtidigt måste man komma ihåg att Möre befinner sig i skuggan av Öland som är oerhört rikt under dessa århundraden. På Öland finns en mycket betydande import av romerska föremål, inte bara mynt utan också andra metallförmål och glas. Ön är också rik på guldföremål och många gravar innehåller vapen och andra föremål som vittnar om status och välfärd. Att just Möre utmärker sig i Småland under denna tid kan med andra ord vara en följd av att Öland uppenbarligen var en knutpunkt i utbytesnätverken över Östersjön. Kanske föremålen i Söderåkrabygden var ett resultat av ett regionalt utbyte mellan ön och fastlandet. Man kan tänka sig att fastlandsbefolkningen försåg ön med råvaror som t ex järn, trä och produkter från djurhållningen. I utbyte sipprade kanske en eller annan pyl av det öländska överflödet in i Möre. Kanske vissa driftiga personer såg till att göra sig till herrar över varuutförseln och ingick alianser med ölänningarna. Och kanske de också lade sig till med romerska föremål för att visa sin ställning och rikedom, som aristokrater runt om i Skandinavien älskade att göra. Och därmed i sin tur solade sig lite i glansen av det mäktiga romerska imperiet, vars strålar uppenbarlign nåde ände till detta i romarnas ögon yttersta norden.

(Text och foton: P. Petersson)

Bli ägare till ett stycke kulturhistoria

Har du någon gång velat äga ett över 100 år gammalt vykort med motiv från Kalmar? Då har du chansen att helt gratis vinna ett sådant. På bloggen Ahimkar lottas det nämligen ut ett trevligt gammalt vykort denna vecka. Härlig kulturhistoria som vem som helst kan äga.

Vill du pröva lyckan: KLICKA HÄR !

Porslinet i åkern - skräp som minnen av det förflutna

Varför finns det så ofta porslinsskärvor på åkrarna? Det var en fråga som någon ställde en gång. Och det är en bra fråga. För alla som någon gång varit ute och "åkervandrat" på en plogad eller harvad åker har säkert noterat i förbifarten att det finns all möjlig bråte i joren. Porslinsskärvor, glasskärvor, keramikbitar, tegel, rostiga spikar och så vidare. Ofta har skräpet inget större historiskt värde, det kan vara rester av jordbruksredskap om det är t ex järnbitar eller en ölbutelj som någon kastat ifrån sig. Mycket av sådant som är rester av hushållsavfall - keramik, porslin med mera, är sådant som man förr kastade på gödselstacken och som sedan följde med ut på åkrarna när det var dags att gödsla. Det kommer från gårdarna som brukade jorden.

Men ibland kan historien vare fylligare. Ibland ligger detta avfall samlat i koncentrationer. Och då beror det ofta på att någon tidigare bodde på just den platsen. Det finns nämligen många boplatser även i relativt sen tid som har övergivits och sedan fallit i glömska. Det kan vara allt från ett litet båtmanstorp från 1700-talet till en hel medeltida by! Ofta är detta människornas avskräde de enda minnen som finns kvar av dem som en gång brukade och levde i landskapet. Men när det gäller skräp från historisk tid så går det oftta att komma längre. På historiska kartor kan man hitta bebyggelsen som en gång fanns där. Man kan få namn på dem som bodde där och går man vidare kan man kanske till och med till slut få deras personakt skriven. Och då kan gamla lerkrus, talrikar och länge sedan urdruckna glas och fördigrökta kritpipor få en vidare mening. De berättar i sin tur något om dem som använde dem och om hur deras tillvaro gestaltade sig.

Landskapet är ett rum som är fullt av det en gång levda. Minnen av dem som fanns här för länge sedan. Vi ser dem aldrig. Men vi möter dem ständigt.

(PP)

Hur gammalt är Söderåkra?

Söderåkra är som bekant och inte helt oväntat huvudorten i Söderåkra socken. I dag ett litet stillsamt samhälle. Men hur började det egentligen? Hur ser ursprunget ut och hur länge sedan var det? Kan man alls veta något om det?

Någon insatt i lokalhistoria kanske säger att det äldsta Söderåkra fanns på stenåldern. På sätt och vis har man då rätt, det fanns bebyggelse i och omkring Söderåkra på stenåldern - de äldsta kända spåren är över 10 000 år gamla. Men denna bebyggelse existerade långt innan någon hört talas om namnet Söderåkra. Det är alltså fel tänkt att säga att Söderåkra fanns på stenåldern. Det gjorde det inte. Frågan bör kanske i stället formuleras annorlunda. När fanns det något som kallades Söderåkra? När fanns det en identitet knuten till något med detta namn?

I skriftliga källor får vi veta att det fanns en ort med detta namn 1507. Detta år omtalas en Jeppe i Söderåkra. Året därpå, 1508, finns det bevarade brev växlade mellan Hemming Gadd och riksföreståndaren Svante Nilsson. Hemming Gadd befann sig då i Söderåkra och måste ha vistats här en tid eftersom han både hann ta emot och skicka brev härifrån. På 1530-talet får vi för första gången en aning om vad denna bebyggelse bestod av, nämligen två hemman och en utjord. Ett av dessa hemman var klockargård och ett annat var ett kronohemman, dvs "statlig egendom". Dessutom är det möjligt att utjorden speglar ytterligare ett hemman som lagts öde redan under medeltiden.

Söderåkra socken är känd i skriftliga källor redan 1390. Det medför att vi även kan räkna med en ort med samma namn vid denna tid. En socken kan inte vara utan en kyrka. Den medeltida kyrkan i Söderåkra uppfördes med stor sannolikhet på 1200-talet som en av de märkliga kyrkor som då bygdes kring Kalmarsund. Traditionellt kallar vi dem försvarskyrkor, men sanningen är av allt att döma ganska avvikande från denna gängse föreställning. Vilka funktioner Söderåkras medeltidskyrka hade kan vi inte veta mycket om eftersom den revs på 1700-talet och ersattes med den nuvarande. Den gamla kyrkans utseende är endast känt via ett par teckningar.

Det fanns hur som hellst en kyrka på 1200-talet. Troligen fanns det också någon form av bebyggelse i anslutning till denna. Men helt säkra kan vi inte vara. Däremot kan vi vara säkra på att det har funnist klara anledningar till varför kyrkan bygdes just på den plats där den ligger. Man skulle kunna hävda att det hade varit mer förstålig om kyrkan byggts i Gunnarstorp, strategiskt beläget vid Bruatorpsåns mynning och en stor och betydande by under medeltiden, eller vid Påboda som var socknens största by. Så blev inte fallet. Platsen där kyrkan byggdes måste haft en speciell betydelse. Tittar man på andra kyrkor i Möre så verkar dessa i många fall ha uppförts i anslutning till äldre storgårdar, platser från vilka en lokal aristokrati utövade sin makt över det kringliggande landskapet och dess invånare. Speciellt påtagligt blir detta i Kläckeberga vid Kalmar där man arkeologiskt har hittat ett helt gårdskomplex bara dryga tio meter norr om kyrkan. Det verkar som om gården tillsammans med kyrkan, som i ovanvåningen har hyst en stor sal, har fungerat som ett slags residens för någon storman eller annan potentat.

Söderåkra kyrka och området norr därom, vykort ca 1940-1950-tal.

Desto mer intressant är det då att man i samband med en utvidgning av kyrkogården 1929 hittade en gammal källare ett kort stycke öster om kyrkan i Söderåkra. Tyvärr hittades ingenting som kunde datera källaren och lämningarna togs bort efter en minimal dokumentation. Men möjligheten att det kan ha funnits bebyggelse i nära anslutning till kyrkan, kanske på liknande sätt som i Kläckeberga, redan på 1200-talet kan inte uteslutas. Det är nog till och med sannolikt att kyrkan uppförts i anslutning till någon sedan länge försvunnen och bortglömd storgård. Det skulle förklara varför man valt att bygga kyrkan just här. Dessutom på ett väl synligt läge, på en höjd med vid utsikt. Ett typiskt sätt att utnyttja landskapets möjligheter för att visa upp maktambitioner och inflytande. Tyvärr kan detta i nuläget dock bara bli en hypotes. (Mer att läsa om detta finns här).

För att om möjligt komma längre i vårt sökande efter Söderåkras ursprung får vi vända oss till andra källmaterial. Ortnamn, kartor och arkeologi är vad som står till buds. Ortnamnet Söderåkra betyder helt enkelt "åkern i söder" och är givet utifrån de centrala bygderna i Möre längre norrut. Däremot är det oklart om namnet ursprungligen har burits av en gård eller by, eller om det från början var namnet på den plats där kyrkan uppfördes. Ortnamnsforskarna har menat att det inte finns några bevis på att orten Söderåkra är äldre än kyrkan och socknen. Att den från 1500-talet kända bebyggelsen var så blygsam har framförts som en indikation på att bebyggelsen är yngre än kyrkplatsen och att Söderåkra ursprungligen var ett kyrkplatsnamn. Men det är på intet sätt givet.

Historiskt kartöverlägg som visar en del av Söderåkra by år 1800, från Bruatorpsån i söder till Norregården i norr. Kyrkan finns ungefär mitt i bilden. Prickade områden är åkermark och områden med stiliserade grästuvor är ängsmark.

Den förtsta bild vi har av hur det såg ut i Söderåkra får vi i en karta från år 1800. Det framgår här att Söderåkra låg i ägoblandning med Brod, Eket och Ekestorp. Det gör saken lite komplicerad. Men klart är i vart fall att byn bestod av tre hemman men saknade egentlig bykärna. Hemmanen var Klockaregården, Snällegården och Norregården. De senare hade två respektive tre brukare vardera. Strax söder om Norregården finns en åker benämnd som "utjorden Ängelsborg", vilken kan vara en indikation på en under senmedeltid ödelagd gård. Hur långt tillbaka i tiden kartans bild är giltig är dock mycket osäkert. Det kan finnas drag i strukturen som går en bra bit ner i medeltid, men inget kan sägas med säkerhet.

Först som sist blir det till den arkeologiska vittnesbörden vi får vända oss för att få upp några eventuella spår från det äldsta Söderåkra. Det finns ganska gott om boplatser i Söderåkraområdet varav flera har undersökts i samband med olika byggprojekt. Ytterst sällan kan denna forntida bebyggelse följas längre än till äldre järnålder eller tidigaste delen av yngre järnålder, grovt räknat kanske till och med 500-talet e Kr. Någon gång århundradena kring 600 verkar det ha skett en bebyggelseförändring i Möre. För den sydligaste delen av Möre, som berör Söderåkra, tycks detta ha inneburit en nedgång då en hel del av bebyggelsen antas ha flyttat norrut till Möres centrala delar som blir allt viktigare under yngre järnålder. Någon mer omfattande bebyggelse har sedan inte etablerats här nere i söder förrän under den tidiga medeltiden har man menat, dvs ca 1000-1200-tal.

Det finns emellertid en del spår, om än vaga och otydliga. Från yngre järnålder kan nämnas en uppgift från Fabian Baerendtz beskrivning över Kalmar läns forntid från 1907. Enligt denna ska i Söderåkra by ha påträffats en tjock armring med sju vidhängande mindre ringar, allt i silver och från vikingatid (ca 800-1050). I samband med de undersökningar som 1992 utfördes vid sjukhemmet daterades också en anläggning, en smidesgrop, till yngre järnålder. Närmare bestämt till 420-880 e Kr. Även där vägen mellan Söderåkra och Torsås drogs om vid Övraby finns anläggning med kol 14-metoden daterade till 700-900-tal. Det har med andra ord funnits aktivitet och bebyggelse i Söderåkra under denna tid.

Området vid Sjukhemmet där de omtalade arkeologiska undersökningarna utfördes 1992. Söder härom, bakom träddungen i bildens bakgrund ligger kyrkan (Foto: förf.)

Från medeltiden är det än magrare. Källaren som påträffades vid kyrkan har redan nämnt och den kan kanske vara från medeltid. Vid den ovannämnda undersökningen vid sjukhemmet C 14-daterades två härdar (eldstäder) till tidig medeltid, 1032 - 1287 respektive 1044 - 1292. Någon form av bebyggelse bör alltså ha funnits här under tidig medeltíd. I smaband med att omårdet nedanför 1992 år grävplats undersöktes inför byggandet av nya E 22:an påträffades inga bebyggleselämningar från medeltid trots omfattande arkeologisk verksamhet. Det kan betyda att de två härdarna visar en utkant av en bebygglse vars centrala delar legat mer åt kyrkan till. Det är knappast orimligt att anta att detta är indicier för ett äldre Söderåkra, även om det bara är en hypotse som kräver mer forskning för att bekräftas.

Sammantaget för att svara på frågan "hur gammalt är Söderåkra" blir svaret att vi inte riktigt vet. Vi kan däremot slå fast att det funnits bebyggelse inom det som skulle bli Söderåkra by redan under yngre järnålder. Silverfyndet kan eventuellt också antyda att det funnits personer som haft det gott ställt. Om dessa vaga spår är resterna efter en ort som faktiskt burit namnet Söderåkra är dock osäkert. Vi kan också slå fast att det funnits någon form av bebygglse under tidig medeltid, på 1000 - 1200-talen. Att misstänka att vi här ser de äldsta spåren efter orten Söderåkra förefaller ganska rimligt. På 1200-talet byggs kyrkan. Jag anser att kyrkobygget i sig är ett ganska tydligt tecken på att det har funnits en bebyggelse i närheten, som åtminstone delvis försvunnit redan under medeltiden. Det har kanske också funnits en mer betydelsefull storgård varifrån initiativet till kyrkobygget har utgått. Svaret på vår fråga kan då bli att Söderåkra är mellan sådär 800 - 1000 år gammalt, kanske ännu något äldre. Men det finns samtidgt utrymme för att detta påstående i framtiden måste modifieras i den ena eller andra riktningen. Allt i ivrig väntan på nya upptäckter.

P P

Undersökningar av "borgen" i Grisbäck

De första dagarna i april månad i år var medlemmar från hembygdsgillet närvarande då Kalmar läns museum utförde en arkeologisk utredning av en rund platå vid Grisbäck i södra sockendelen. Platån har tolkats som resterna av en borganläggning från järnålder eller medeltid (Raä 283 i fornminnesregistret). Undersökningen föranleddes av att en våtmark planeras nedanför platån där en bäck, "Grisbäcken", rinner fram.

Undersökningen utfördes genom att schakt togs upp med grävmaskin och området övergicks med metalldetektor. Resultatet blev tyvärr negativt. I sökschakten kunde inga anläggningar eller fynd påvisas. Metalldetekteringen visade att det inte fanns speciellt mycket metall i marken, inga fynd kunde med säkerhet dateras äldre än 1700-tal. Ett par muskötkulor kan möjligen vara en aning äldre.

Med stor sannolikhet kan man nu konstatera att platån aldrig har varit en borg eller hyst någon typ av bebyggelse. Det mest sannolika är kanske att den har fått sin form genom odlings- eller betesverksamhet knutet till Grisbäcks by som ligger alldeles i närheten. Platån finns markerad på en karta från 1774. Däremot är den inte med på en äldre karta från 1694. En liten reservation kan göras för att platån kan ha använts i äldre tider för någon verksamhet som inte avsatt något nämnvärt fyndmaterial. Själva platån är heller inte undersökt.

Kalmar läns museum har nu publicerat en rapport från undersökningen som kan hämtas HÄR

Bronsåldersröset i Rotavik

Med det här inlägget har jag tänkt börja presentera de olika platser, lämningar och föemål som lämnats kvar genom åren. Någonstans ska man börja så jag börjar med röset i Rotavik.

Detta röse som är 23 meter i diameter och drygt 2 meter högt är uppfört under bronsåldern (1800-500 f Kr). Det är försett med ett så kallat "brätte", dvs en låg stenläggning som omgärdar själva röset som brättet på en hatt. Röset är beläget på ett höjdkrön med en vid utsikt över landskapet. Det är uppenbart att läget är väl valt med tanke på att synas. Rösen av den här typen var gravar, men knappast för vem som helst. Kanske det var någon slags "hövding" eller "storman" som fick sin sista viloplats här. Det saknas arkeologiska belägg för bebyggelse eller andra former av statusmarkörer som dyrbara bronsföremål. Men det finns en del spännande lämningar från bronsåldern i närområdet, som ytterligare stora rösen och rektangulära stensättningar (ibland tolkade som så kallade "kulthus").

Röset har nummer 54 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister för Söderåkra socken.

PP

I bloggosfären

Det här med att blogga har under de senaste åren blivit mäkta populärt. En siffra från 2007 anger att det startades 120 000 nya bloggar om dagen! Många bloggar är förståss närmast ett slags offentliga dagböcker medan andra bloggar har ett vidare budskap i någon mening. Söderåkra Hembygdsgilles blogg hör väl till den senare kategorin, där syftet är att profiliera hembygdsföreningen, berätta om dess verksamhet och sprida kunskap. En blogg blir vad man gör den till och så får man hoppas att några vill läsa den också. De största bloggarna har flera tusen läsare dagligen. Alla dessa bloggar utgör en stor djungel där det kan vara svårt att hitta det som man är intresserad av, speciellt om man inte är en van utövare i "bloggosfären". Därför presenteras nedan några bloggar som kanske kan intressera den som läser den här bloggen. Det är bloggar som mer eller mindre fokuserar på arkeologi och historia.

Av närmast geografiskt intresse är kanske Ahimkar som handlar om arkeologi och historia i Kalmarsundsregionen och Kalmar läns museums arkeologiblogg. I norra Kalmar län är också arkeologen Michael Dahlin aktiv med sin blogg Misterhultaren.

Den största bloggen som har (delvis) arkeologisk inriktning är Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology, som har varit rankad som världens största arkeologiblogg! Martin skriver på engelska. På engelska skriver också Magnus Reuterdahl som driver Testimony of the spade. Läsvärda och välskrivna är arkeologidoktoranden Åsa M Larssons blogg Ting och tankar och historikern och nye ständige sekreteraren i Svenska Akademien Peter Englunds blogg.

Andra bloggar skrivna av svenska arkeologer, med mer eller mindre fokus på arkeologi och historia är Leif Häggströms Arkeolog i väst, Claes Thelianders Kullenmannen och Christina Roséns Arkeologisk vardag samt Joakim Goldhans sida om arkeologi (med bl a en slags blogg) Goldhan. Slutligen har även Riksantikvarieämbetet en blogg, K-blogg.

Ja det var ett antal bloggtips till den som vill ge sig ut i bloggosfären. Säkert har jag glömt en eller annan som skulle platsa här. Men om du saknar någon så kan du alltid säga ifrån. För det är en av de bra sakerna med en riktig blogg, nämligen att man kan kommentera och diskutera det som skrivs i inläggen. Vill man göra det så ska man klicka på den lilla symbolen som ser ut som en penna, som finns under varje inlägg.

Bilder av en annan värld

Historien är lång. Men troligen har inget århundrade varit lika omvälvande som det senast gångna. 1900-talet, vilket århundrade - på gott och på ont. Även på det lokala planet har förändringarna varit genomgripande. Inte ens det minsta samhälle har lämnats oberört - eller orört. Vi tänker nog sällan på det i vardagen, men hur såg det ut år 1900? Eller 1930? Eller 1950? Eller bara för något årtionde sedan? För 1900-talet har vi den fantastiska fördelen att vi genom ett lättillgängligt källmaterial kan studera hur en ort sett ut och utvecklats - vykorten!

Vykortet var en uppfinning som såg dagens ljus under det sena 1800-talet men åren strax efter sekelskiftet 1900 inträffade en formlig vykortsboom. Det skickades miljoner och åter miljoner vykort - bara i Sverige. Och de topografiska vykorten, dvs fotomotiven från samhällen, byar och städer, var länge påtagligt dokumentära. De visar samhällena så som de såg ut i vardagen, ofta i ett slags ögonblicksskildringar. Ett fruset stycke historia. Det är egentligen bara under de senaste årtiondena som vykorten blivit turistanpassade och oftast ganska tråkiga. Den osminkade vardagen har försvunnit från bilderna och därmed själva närvaron av liv.

Men genom vykorten kan man alltså följa utvecklingem. Man kan se förändringarna, vad som försvunnit och vad som har tillkommit. Man kan spåra det tidstypiska och det tidlösa. Och man kan ana olika ideal, moden och ideer om hur det ska se ut och vad som bör finnas på en ort. Bilden ovan förställer landsvägen ("gamla E 22") genom söderåkra med gamla apoteket i förgrunden. Fotot är troligen taget på 1920-talet. I bakgrunden anara man på vänster sida det så kallade "Fläskoset", en arbetarbostad till Bruatorps gård, som låg mitt emot skolan. Huset finns inte längre kvar. Men annars är det sig relativt likt trots allt om man jämför med den andra bilden som är tagen 2006. En byggnad har tillkommit och en har försvunnit. Vägen har fått asfalt. Och så är det mycket ödsligare. Landsbygden är ju som bekant inte vad den en gång var.

Men bilderna finns kvar. Ett enastående dokumentationsmaterial av en värld som inte längre finns. En annan värld fast ändå den samma.

Nya boplatser hittade av Hembygdsgillet

Vi kallar vår äldsta del av historian för "forntiden" eller "förhistorien". Det vill säga tiden innan det fanns skriftliga källor. I bygderna kring Söderåkra betyder det så vitt vi känner till i dag ett tidsspann som sträcker sig från de första spåren av människor här för drygt 10 000 år sedan fram till medeltiden som allmänt brukar anses ta sin början under 1000-talet e Kr. När man vill studera denna historia så måste det ske med arkeologins hjälp. Arkeologin studerar de materiella lämningarna av mänskligt liv för att ta reda på hur de var för länge sedan. Det betyder att arkeologin är användbar även för att studera lämningar från tidsperioder då det finns skriftliga källor.

Inom Söderåkra Hembygdsgille finns en speciell avdelning som har ansvar för arbetet med bygdens fornlämningar - Fornminneskommitten. Fornminneskommitten arbetar med att samla och sprida kunskap om fornlämningarna och deras historia samt ser över socknens bestånd av fornlämningar. Men försök har också gjorts att bidra med helt ny kunskap.

Det finns många fornlämningar som ännu inte är upptäckta. De flesta av dem är inte synliga ovan mark. Däremot går de att spåra i åkrarna när bönderna plogar upp jorden. Då kan små föremål eller restprodukter från redskapstillverkning blottläggas. På grund av den ibland kraftiga djupplöjningen förstärs dock samtidigt många fornlämningar och man kan se rester av sönderplöjda eldstäder och andra anläggningar i jorden.

En metod för att spåra och dokumentera sådana lämningar i åkermark är så kallade lösfyndsinventeringar. De går ut på att man vandrar över plogad och harvad åkermark och registrerar det man ser i jorden. För det mesta är det bearbetat stenmaterial man hittar, vanligen bestående av flinta. Flinta finns inte natyurligt i trakten utan har importerats från Skåne och Danmark under hela stenåldern och en bra bit in i bronsålder. När man tillverkade redskap av flinta blev det många skärvor och flisor över som ett slags produktionsavfall. Och det är oftast dessa skärvor man hittar och som vittnar om gamla boplatser och andra aktiviteter. Ibland hittar man också själva redskapen. Föremål av metall är däremot ytterst ovanligt att hitta.

Hösten 2006 genomförde Hembygdsgillet under min ledning ett försök att med hjälp av inventeringar spåra hittills okända fornlämningar. Och arbetet ledde till att fyra nya "boplatsindikationer" kunde registreras och föras in i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Dessa fick nr 345, 347, 348 och 349. Om man vill veta vad Riksantikvarieämbetet skriver om dessa lämningar kan man söka på numren i det digital fornminnesregistret. Projektet resulterade också i att en rapport skrevs där arbetet och resultaten beskrivs. Denna finns nu utlagd på Internet via sidan Internet Archive och rapporten kan man läsa om man klickar HÄR. När man kommit in på Internet Archive´s sida så klickar man på ordet DOC i rutan till vänster som heter View the book.

Bilden överst visar ett av de fynd som gjordes. Ett så kallat spån av flinta som troligen använts som kniv eller liknande. Typen ska troligen dateras till bronsåder (1800-500 f Kr). Det är kul att även en liten hembygdsförening kan bidra i kunskapsuppbyggandet kring vår historia. Det är också viktigt och givande att allmänheten får möjlihet att delta i detta arbete. Jag tror att de flesta som deltog den där höstdagen kände likadant.

Pierre P.

Välkommen till Söderåkra Hembygdsgilles blogg!

Det finns nog inte så väldigt många hembygdsföreningar som har en egen blog. Men vi i Söderåkra Hembygdsgiller har i alla fall från och med nu en. Vi önskar alla välkomna hit! Här kan ni ta del av Hembygdsgillets aktiviteter, läsa inlägg om socknens historia, ta del av tankar, frågor och debattinlägg med mera.

Vi som skriver här är Hembygdsgillets medlemmar. Jag som administrerar bloggen heter Pierre Petersson och jag är arkeolog och hembygdsgillets sakkunnige i fornminnesfrågor. Jag kommer själv att skriva en del inlägg hät om stort och smått. Men jag hoppas att många fler ska göra sin röst hörd. Hembygdsgillets ordförande heter Östen Jannert. Även han kommer att skriva en del här om våra aktiviter med mera.

Jag hoppas detta ska bli en livaktig plats med många intressanta inlägg om Söderåkrabygden för alla som vill ta del av vår spännande historia i dåtid och nutid.

Hjärtligt välkomna!