Det är något visst med skogsbackar. Ett mjukt solljus som silas mellan träd och grenar. En sällsam skönhet. Och så finns det så mycket att upptäcka i skogsbackar. Sådant som påminner om att vi människor bebott och brukat landskapet länge. Ibland har dessa spår av förflutenhetens landskap en förskönande effekt. Men ibland kan resterna också vara förfulande. Åtminstone är det väl så de flesta uppfattar gammalt rostigt skräp, ting som bönderna på gårdarna kasserat. Bekvämat sig lite genom att dumpa skrotet på någon undanskym plats och vänta på att naturen ska göra sitt. Gömma. Glömma.
Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.
Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.
Eller vad tycker Du?
Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.
Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.
Eller vad tycker Du?