Söderåkra Hembygdsgille

Rapport från föredraget om medeltiden

2011-10-27T06:20:00.000-07:00

I lördags (22 oktober) arrangerade vi tillsammans med de andra hembygdsföreningarna i socknen (Bergkvara, Torsås och Gullabo) ett föredrag om medeltiden med arkeolog Pierre Petersson. Till fritidsgården på Torsskolan, där det hela gick av stapeln, hade ca 25 personer sökt sig. De fick lära sig mer medeltiden, varför det kallas medeltid och när medeltiden började. Något som visade sig inte vara så okomplicerat som man kan tro.

Vi fick lära oss att den yngre järnålderns bönder och stormän som representerade ett självstyändigt lokalsamhälle övergik i att bli en pemanent del av staten Sverige på 1200-talet. Det fick också konsekvenser för dem som bodde här. Minst 80 procent av all jord i Möre kom nämligen att ägas av andra än bönderna själva. De flesta var arrendebönder. Medeltiden innebar på många sätt en samhällsförändring som var genomgripande på alla plan.
Vi fick göra bekantskap med flera byar i det som idag är Torsås kommun, bl a med sockencenrana Torsås och Söderåkra som en gång tedde sig dramatisk annorlunda mot hur de ser ut idag. Vi mötte de märkliga kyrkorna som hade många olika funktioner och våningar. Men försvarskyrka är ett förlegat begrepp, även om försvarbarhet kan ha varit en bland flera funktioner. Vi fick veta mer om skogsbygdens omfattande järnhantering, om riddarna på Påbonäs borg som en spegling av det politiska läget under 1300-talet och om hur fattiga arrendebönder kunde skapa en social position i lokalsamhället trots mycket knappa medel.

Vi hade intrycket av att de som kommit för att lyssna var mycket nöjda med det de fick höra. Och att de tyckte det var intressant och lärorikt.

(Bilden tillhör: Pierre Petersson)

Föredrag om medeltiden

2011-10-19T07:20:00.001-07:00

Ja det var minsan länge sedan det skrevs något på vår blogg. I dag kan vi alla fall tipsa om ett föredrag som Söderåkra Hembygdsgille arrangerat tillsammans med de andra hembygdsföreningarna i Torsås kommun.

Föredraget, som hålls av arkeolog Pierre Petersson, äger rum på lördag 22 oktober i Torsskolans fritidsgård. Det kommer att handla om medeltiden i det område som nu är Torsås kummun. Medeltiden var en spännande period då mycker av grunden till vårt samhälle och landskap lades. Hur detta skedde och hur det tedde sig i Torsås - Söderåkrabygden under den perioden kommer vi att få veta mer om på lördag då Pierre föreläser och visar blilder.

Alla intresserade är välkomna - det är naturligtvis gratis!

Bilder från förr

2011-05-20T05:37:00.000-07:00

Här kommer ett gammalt foto från Söderåkra. Bilden föreställer som synes en affär. Huset är det som en gång var Grattes och senare "Bertils affär". Huset finns kvar om än i något förändrat skick och är beläget vid Prästgårdsvägen. I området här växte kring förra sekelskiftets början ett "andra centrum" i Söderåkra fram, främst tack vare att Kalmar - Torsås järnväg kom att dras förbi. Söderåkra var en av stationerna längs banan.

(Bild från Söderåkra Hembygdsgilles sida på Facebook)

Föredrag om Bergkvaras historia

2011-04-11T17:11:00.000-07:00

Till slut har våren så sakteliga gjort sitt insteg efter en lång och sträng vinter. Nytt liv väcks i både människor och natur. Som vanligt följer med vårens ankomst också det årliga "utomhusföredraget" med Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det lördagen den 16 april klockan 10:00 som gäller. Vi samlas vid Bergkvara sjöfartsmuseum, nere vid Bergkvara hamn. Det blir en fikapaus så den som vill får ta med fika.

Ämnet då? Jo det ska handla om just Bergkvara. Eller egentligen om vad som fanns här före Bergkvara. Smhället har växt fram på mark som tillhört ett antal större och mindre byar, som Skällenäs, Ragnabo med flera. Föredraget kommer bland annat att handla om vad vi vet om dessa byar. Hur och när uppkom de och hur utvecklades Bergkvarabygden från forntid till nutid? Och var kommer egentligen själva Bergkvara in i bilden? Det kommer alltså att handla ganska mycket om historien bortom sjöfartsepoken, som var Bergkvaras storhetstid och den period som vanligen brukar lyftas fram när det ska berättas om ortens historia. Men vi kommer även att uppehålla oss lite kring en mer modern historia till hugnad för alla hembygdsvänner.

Ett släntrianmässigt men populärt påstående när Bergkvaras historia ska sammanfattas brukar vara att det goda hamnläget "måste ha upptäckts redan av vikingarna". Men finns det egentligen någon bärkraft i detta påstående? För att skärskåda detta närmare kommer vi efter paus att förflytta oss från hamnområdet till det enda gravfält som finns i samhället. Det ligger i Ragnabo, vid Ragnabosandsgatan. Med utgångspunkt från detta gravfält kommer det att handla om forntiden i allmänhet och järnåldern i synnerhet. Vikingatiden är ju den sista delen av järnåldern. Här kommer vi också att avsluta och det blir fritt för frågor och diskussion.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bild: stensättning på gravfältet i Ragnabo, Raä 40 i fornminnesregistret för Söderåkra socken. Bilden togs 1933 i samband med den första fornminnesinventeringen som utfördes av Erik Bellander. Arkiv: Söderåkra Hembygdsgille).

Finn din egen historia - hembygdsgillet bjuder

2011-01-23T04:43:00.000-08:00

Alla har vi en egen historia. En historia som berättar något om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Men också en historia som berättar om hur det var förr, hur man levde och under vilka vilkor. Att hitta sin egen historia är både spännande och lärorikt. I Sverige finns det ganska gott om möjligheter för den som vill släktforska.

Från måndag kväll till onsdag kväll, 24-26 januari erbjuder Söderåkra Hembygdsgille dig en möjlighet att få en start till släktforskning helt gratis! Allt du behöver göra är att höra av dig till oss och lämna lite uppgifter på en lämplig släkting som du vill följa bakåt i tiden. Vi söker sedan i de arkiv vi har tillgång till och du får en skriftlig rapport på de resultat som vi uppnått och med de uppgifter vi funnit.

Resultatet beror helt på hur lätt eller svår din linje är att spåra. Ibland fastnar man och det kan ta lång tid att reda ut knutarna. Ibland får man ganska snabbt fram flera generationer. En släktforskning kan bli hur stor som helts och ta många år av arbet i anspråk. För att begränsa oss lite forskar vi ca 1,5 timme per person. Men det beror på hur många som nappar på vårat erbjudande!

Observera att vi erbjuder detta helt utan kostnad! Det finns företag som säljer tjänster av den här typen och då kostar arbetet från ca tusenlappen och uppåt.

Är Du intresserad? Hör av dig till oss från och med nu fram till onsdag 26 januari så hjälper vi Dig att finna Din historia!

skriv till:

soderakrahembygdsgille@hotmail.com

Kronkvistastugan i Bergkvara

2011-01-18T02:50:00.000-08:00

Vid Kapellvägen i Bergkvara ligger en liten röd stuga med vita knutar. Den kallas Kronkvistastugan, det känner nog många både i och utanför Bergkvara till. Men hur många känner till dess historia? Den lilla stugan hyser två små rum, ett lite större och ett mindre. Det största är cirka 15 kvadratmeter. Ett litet kök och en förstuga ryms också innanför stugans väggar. Utanför finns ett utedass och en jordkällare. Framför huset fanns troligen ett trädgårdsland. Kapellvägen var ännu fram i 1960-talet bara en smal stig. På andra sidan denna stig fanns en brunn med vippstång, men den försvann när stigen byggdes ut till nuvarande Kapellvägen. Men än idag finns en underlig fördjupning i asfalten som man tror är spår efter brunnen.

Kronkvistastugan var innan klockstapeln och kapellet invigdes (1951 respektive 1959) den enda byggnad som fanns här. Senare växte ett helt bostadsområde fram på andra sidan kapellvägen.

Stugan såldes för en ringa summa till hembygdsföreningen i Bergkvara någon gång kring 1950-talet av två bröder, Svante och Arthur Kronqvist. Bröderna Svante och Arthur var uppväxta i stugan och Arthur hade den som bostad ännu fram i 1950-talet. Brödernas föräldrar hette Karl Kronqvist och Jenny Karolina Svensson. De hade gift sig 1886 och fick fem barn, varav tre dog tidigt. Svante var äldst i syskonskaran, född 16 november 1886. Han började sin karriär som sjöman men gick senare i land och gifte sig 1917 med Karli Johanna Johansson. Karli hade då redan en fyra år gammal ”oäkta” son, som det hette på den tiden. Det vill säga han var född utom äktenskap. Gunnar Herman var hans namn, men han fick kort tid efter giftermålet flytta till sina morföräldrar. Kanske var det för att man helt enkelt inte hade råd att sörja för den lille gossen, ty 1918 fick Svante och Karli ett gemensamt barn, dottern Anna Lisa. Det blev parets enda barn och hon bodde med föräldrarna i hemmet i Ragnabo (dit de flyttat 1922) ända till 1940. Då flyttade hon till Kalmar och blev gift där med John Einar Olsson. Svante levde till 1956 och Karli till 1947. De begravdes på kyrkogården i Söderåkra men gravstenen finns troligen inte kvar.

Karl och Jennys andra barn blev en dotter som fick namnet Konstance Eugenia Kristina och föddes 4 augusti 1888. Hon lämnade hemmet första gången 1904 för att tillbringa ett år som piga i Visby. 1905 kom hon hem igen och 1909 flyttade hon till Karlskrona. Men redan året därpå drabbades hon av sjukdom och avled i februari 1910.

Tredje barnet, Edit Hildegard Charlotta föddes 1 maj 1891 och dog i lunginflammation 7 september 1907.

Carl Axel Richard blev fjärde barnet 28 juli 1893. Det lilla barnet hann inte ens bli ett år utan dog i februari 1894.

Den 6 oktober 1895 föddes Karl och Jennys sista barn, Arthur Konstantin. Arthur verkar ha haft någon form av handikapp, i församlingsboken står det en liten notis om honom: ”krympling”. Han bodde hos föräldrarna så länge de levde och tog sedan över stugan. När han dog har inte kunnat utrönas, men det var troligen på 1960-1970-talet.

Karl Kronqvist själv var född i Bergkvara 26 augusti 1855 som son till arbetskarlen Magnus Karlsson och hans hustru Kristina Aronsdotter. Karl måste ha växt upp nere vid köpingen och hamnen och att han tidigt gick till sjöss föll sig väl ganska naturligt i den miljön. Troligen är det också någon gång under början av sitt sjömanskap han har tagit sig namnet Kronqvist. Det var inte ovanligt att man tog sig sådana namn i stället för det –sonnamn man var född med. Det fanns många som hette Karl Magnusson och det var kanske inte så lätt att hålla reda på alla med samma namn. Som Karl Kronqvist blev det lättare. Namnskicket var på denna tid inte reglerat som det är idag, så att ändra sitt namn var inre svårt. Karl avancerade så småningom och fick även befäl på några skutor. Han var kapten bl a på skonerten Troheten och 1905 på skonerten Tida som var bygd på varvet i Bergkvara för Lorentz Petersson, en av Bergkvaras stora redare och skeppsbyggare. Karl var något av en profil i Bergkvara. Lång och ståtlig var han, med en vit, buskig mustasch. Vintertid gick han alltid klädd i en rysk vintermössa och fotsid rock som med åren allt mer gick i rödbrunt. När knapparna i rocken till slut lossnade fick ett rep om midjan bära upp plagget. Ofta höll han till i lotshuset i Bergkvara, som fungerade som en slags ”klubblokal” för befälhavare på vinterupplagda fartyg. Där var han en populär historiberättare och han brukade inleda sina historier med orden ”ja jag är ju ingen blar, vet ni vad”. 1886 gifte han sig med sin Jenny, en dotter till båtsmannen Sven Peter Larsson Näsberg i Påbonäs och dennes hustru Kristina Persdotter.

När de kom att bo i den lilla stugan har inte riktigt kunnat utredas. Enligt vad som berättas ska stugan ha överlåtits till Karl av dennes far. Men i husförhörslängderna står att de i början bodde i Bergkvara, dvs nere vid hamnen. Kronkvistastugan ligger på Skällenäs ägor, på den plats där hemmanet Skällenäs nr 1 låg ända fram i 1800-talets förra del. Det bestod av två gårdar men platsen övergavs och ägarna flyttade ner till hamnen och köpingen. Den ena Skällenäs-1-gården ersattes av den så kallade herrgården som byggdes av de inflytelserika Kastmans, det var en stor byggnad som låg väster om Propsbacken. Den andra gården hamnade längre upp för Storgatan. En mangårdsbyggnad flyttades hit från det gamla gårdsläget och blev den byggnad som för dagens lite äldre Bergkvarabor är mest känd som Jockes affär och låg ungefär mitt emot Blå Hallen (huset förstördes i en eldsvårda). Men hur det är med Kronkvistastugan är alltså höljt i dunkel. Kanske har stugan flyttats nere ifrån Bergkvara till sitt nuvarande läge någon gång under det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet. Andra uppgifter kan tyda på att den är byggd på platsen. Vidare forskning kan kanske en vacker dag avslöja hur det ligger till med den saken.

Skällenäs nr 1, de två gårdarna var belägna invid det som nu är Kapellvägen, ungefär där Kronkvistastugan ligger. Detalj ur karta från 1802.

Den 27 november 1931 gick skepparen och sjömannen Karl Kronqvist ur tiden. Kvar i stugan bodde då hustrun Jenny som levde till 1940 och sonen Arthur.

Även om Karl Kronqvists föräldrar finns lite upplysningar. Fadern Magnus Karlsson var född i Ludensbo 24 mars 1817, son till båtsman Karl Finne och Stina Larsdotter (eller Persdotter). Karl Finne var född i Siggatorp 30 september 1767, son till timmerbåtsmannen Mårten Persson Stadig (född 1721). Magnus Karlsson växte upp i Ludensbo och blev så småningom dräng på gården Lundensbo nr 1. Som dräng har Magnus flyttat runt lite, men 1839 kommer han från Arby socken till Bergkvara och blir dräng under E. P. Kastman, med kortare uppehåll fram till 1853. Det var under denna tid han träffade pigan Kristina som 1842 hade kommit från Kristianopel till Bergkvara för att tjäna piga. Kristina var född i ett torp i Ödemåla i Kristianopel socken, dotter till Aron Abrahamsson och Maria Jonsdotter. Tjänstefolket fick flytta runt efter var det fanns arbete att få. Kristina pendlar mellan Bergkvara, Skällenäs nr 3 och en tjänst i Ljungby socken. I början av 1850-talet har Magnus och Kristina funnit varandra och i september 1853 gifter de sig, ”drängen Magnus Carlsson på Bergkvara och pigan Christina Aronsdotter i Skällenäs”. De bildar nu ett eget hushåll i Bergkvara och Magnus förekommer nu som arbetskarlen eller arbetaren Magnus Karlsson. 1855 föds Karl som blir deras enda barn. Magnus lever i Bergkvara till 1894. Änkan Kristina står sedan som boende hos sonen och hans familj till sin egen död 1899.

Slutligen: om någon läser denna text och själv vet något om Kronkvistastugan och dess invånare är Hembygdsgillet mycket intresserade av att få ta del av dessa uppgifter. Tveka inte att höra av er till oss!

Välkommen på föreläsning i Torsås!

2010-10-19T14:38:00.000-07:00

Lördag 23 oktober kl 10:00 kommer arkeolog Pierre Petersson att hålla ett föredrag i fritidsgården på Torsskolan i Torsås. Föredraget heter "Arkeologiska nerslag i Torsås kommun - från äldsta tid till nästan modernt" och ska handla om just detta.

Från stenålder till nästan nutid presenteras bygdens historia med exempel tagna från kommunen. Stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, fina järnåldersfynd, våra byar och gårdar på medeltiden och bebyggelse på 17-1800-talen finns bland det som kommer att beröras. Vilka var de första som bodde i Söderåkra? Hur uppkom och utvecklades Torsås? Vad fanns bortom Bergkvara? Vad hade de för sig i Gullaboskogarna? Det är alla frågor som förhopningsvis kommer att få svar.

Vi som arrangerar detta är hembygdsföreningarna i Torsås kommun.

Alla är hjärtligt välkomna!

Lyckad visning i hembygdsgården

2010-09-12T14:11:00.000-07:00

Runt 20 personer kom på lördagen för att se Hembygdsgillets samling av fornföremål och höra arkeolog Pierre Petersson berätta mer om dem. Bland annat fick vi lära oss mer om hur man kan veta hur gammal en sak är och vad man hittat från olika tidsperioder i socknen. De äldsta föremålen som fanns representerade var så kallade trindyxor som var i bruk under perioden ca 6000-3200 f Kr. De yngsta föremålen var några krukskärvor från 16-1800-talen funna i Skällenäs.

De som var där verkade vara nöjda och många var intresserade av föremålen och det de fick höra om dem. Det framgick om inte annat av den ovanligt livliga diskussion som bröt ut under frågestunden. Där avhandlades i rask takt en lång rad ämnen och frågor.

Vi hade också gått ut med att vi ville se föremål i privat ägo och en och annan hade tagit med sig några grejer. Vi kunde göra ett par nya registreringar i vårt påbörjade register för att samla och bevara kunskap om fornfynd i socknen.

Trots att antalet besökare kanske inte var överväldigande direkt så kändes det ändå som en mycket lyckad dag. Vi är fast övertygade om att evenemang av den här typen bidrar till att sprida kunskap och intresse kring det förflutna. Med detta kommer också ökad förståelse och varsamhet för kulturarvet. Med andra ord en positiv syn som kan leda till att mer kunskap bevaras åt eftervärlden. Och så är det trevligt att kunna plocka fram sakerna ibland så att de kommer till glädje för andra och inte bara ligger bakom lås och bom och samlar damm.

Söderåkra Hembygdsgille riktar ett varmt tack till alla som var med och gjorde detta till en lyckad dag!

Titta på fornfynd lördag 11/9

2010-09-07T06:49:00.000-07:00

På lördag, den 11 september, visar Söderåkra hembygdsgille sina samlingar av fornföremål. Det sker i hembygdsgården i Övraby, Söderåkra. Tid: från kl 10:00.

Arkeolog Pierre Petersson kommer att visa föremål och berätta lite om dem. Sedan är det fritt att själv titta på föremålen och ställa frågor.

Alla som vill kan också ta med egna föremål om man har några i sina gömmor och få dem bedömda. Vad det är för redskap och saker, hur gamla de är och så vidare.

Vi i Hembygdsgillet arbetar dessutom med ett register över föremål funna i Söderåkra socken i privat ägo. Det är ett viktigt arbete då många föremål försvinner, skingras eller information om dem faller i glömska genom åren. För att bevara kunskapen om vad som har hittats och var vill vi därför gärna - med Din tillåtelse - registrera det du har och det du vet om föremålen. Det är bara genom dessa kunskaper vi kan veta något om vår äldre historia. OBSERVERA, vi är bara intresserade av kunskapen. Att registrera dem hos oss får inga "obehagliga" konsekvenser. Det lerder inte till några restriktioner i bruket av mark, det leder inte till några oväntade merkostnader och ingen kommer att ta i från dig några föremål!

Tänk också på att mycket av sådant man hittar inte är stora stenyxor eller andra tjusiga grejer. Ofta ser fynden ganska futtiga ut. Men ta inte det som en förevändning för att inte visa upp dem. Även till synes ynkliga grejer kan vara mycket mer intresanta än du kanske tror!!

Så har du föremål, tveka inte att ta med dem! Känner du någon annan som har föremål så är vi tacksamma om du vill sprida budskapet om vårt intresse för fornföremål och berätta om vår "arkeologidag".

Alla är hjärtligt välkomna!

Har du frågor:
soderakrahembygdsgille@hotmail.com

Hembygdsgillet på Facebook

2010-06-01T13:27:00.000-07:00

Även hembygdsrörelsen måste följa med i tiden. Och vi lever i tidevarv då det är viktigt att synas. Dessutom kan man grubbla länge på hur hembygdsföreningarna ska nå yngre generationer för att försöka säkra återväxten inom rörelsen.

Att ha en blogg kan vara en möjlighet. En annan kan vara att följa med i trenden med Facebook, ett Internet-forum som spridit sig som en löpeld land och rike kring. Detta är nu vår senaste lilla satsning på att nå en ny och gammal publik. Än ligger det bara i startgroparna. Men man kan redan nu ta del av evenemang, titta på många fina gamla bilder från bygderna, knyta kontakter och samtala med likasinnade med mera.

Alla som önskar är välkomna att titta förbi. Skriv gärna någon rad eller varför inte bidra med något eget.

Rostigt förflutet

2010-05-22T16:29:00.001-07:00

Det är något visst med skogsbackar. Ett mjukt solljus som silas mellan träd och grenar. En sällsam skönhet. Och så finns det så mycket att upptäcka i skogsbackar. Sådant som påminner om att vi människor bebott och brukat landskapet länge. Ibland har dessa spår av förflutenhetens landskap en förskönande effekt. Men ibland kan resterna också vara förfulande. Åtminstone är det väl så de flesta uppfattar gammalt rostigt skräp, ting som bönderna på gårdarna kasserat. Bekvämat sig lite genom att dumpa skrotet på någon undanskym plats och vänta på att naturen ska göra sitt. Gömma. Glömma.

Ibland stöter en och annan vandrare på dessa privata små dumpställen. Skakar på huvudet och drar en suck. Vad fult! Vilket slarv! Men ändå, den rostiga gamla mjölkkannan minner om en värld som knappt längre finns. Fast det inte var så länge sedan. Till och med fult, rostigt skrot kan bära på en liten berättelse. Minna om människors vardag. Innan naturen hunnit göra sitt. Visa. Påminna.

Nästan så att det i någon mening kan bli lite vackert. Trots allt.

Eller vad tycker Du?

Bloggen fyller 1 år + mer Järnsida

2010-05-03T15:11:00.000-07:00

Söderåkra Hembygdsgille har nu haft sin blogg i ett år. Tanken med bloggen var att Hembygdsgillets medlemmar skulle kunna skriva inlägg om vad som berör dem. På så vis var förhoppningen att kunna skapa ett ganska fritt och livaktigt forum. Men naturligtvis också att presentera Hembygdsgillets verksamhet. Förhoppningarna har ännu bara infriats delvis. Vi har berättat om verksamheten, annonserat aktiviteter och försökt få ihop lite intressanta "artiklar" ur bygdens historia.

Däremot har nästan ingen velat skriva på bloggen. Det känns en smula nedslående. Någon borde det ju finnas som har något att dela med sig av kan man tycka. Uppdateringsfrekvensen har därmed inte heller blivit så hög. Och läsarsiffrorna är ännu låga. Å andra sidan tar det tid att inarbeta en blogg, speciellt om man inte har möjlighet att uppdatera ofta. Och Söderåkra socken är förståss ett tämligen smalt ämne. Ur det perspektivet har det första året med bloggen ändå gått hyfsat. Söderåkra Hembygdsgille finns trots allt på nätet och det är det långt ifrån alla hembygdsföreningar som gör.

Ändå, vi fortsätter att uppmana alla medlemmar att skriva på boggen. Du måste inte skriva direkt i bloggen, det går lika bra att skriva texten i ett ordbehandlingsprogram och skicka den eller till och med att skriva för hand och låta redaktionen renskriva materialet. Det finns inga begränsningar i tid, allt från stenålder till dagens datum är välkommet. Det som skrivs bör väl dock ha någon anknytnig till vad Söderåkra Hembygdsgille sysslar med, eller åtminstone till vad hembygdsrörelsen sysslar med. Man måste inte heller hålla sig inom socknens gränser så länge materialet kan anses relevant att publicera på vår blogg. Återstår att se om det andra året med bloggen kommer att föra oss närmare de uppsatta målen. Välkomna till ännu ett år, som läsare eller skribenter!

Något annat som är trevligt är bilder. Så här kommer en liten bildkavalkad från föredraget i Järnsida (föregående inlägg). Foton av Ulla Svensson.

Från föredraget i Järnsida

2010-04-26T14:21:00.000-07:00

Vikingakungar, sägner, riddare, gravplundrare och bönder. Och så en drös stenyxor. Allt detta spelade sin roll när arkeolog Pierre Petersson på lördagen höll det årliga utomhusföredraget på temat arkeologi. Som redan framgått av tidigare inlägg var vi i Järnsida den här gången.

Solen sken från en klarblå himmel. Faktum är att solen brukar skina när det årliga utomhusföredraget går av stapeln. Det blåste lite kallt men annars kan man inte klaga. Inte klagade de ca 25 personer som kommit för att lyssna heller. Alla verkade vara nöjda och alla verkade tycka att det de fick höra var intressant.

Järnsida har varit en plats ovanligt omgärdad av myter, skrönor och traditioner. Den mest kända är förståss den om att sagornas vikingakung Björn Järnsida skulle ha bott här. På 1930-talet utsattes några gravar för plundringsförsök. En man från bygden hade hört de gamla berätta att stenarna på gravfältet var rester av Björn Järnsidas slott, så han hade gett sig den på att nu skulle han hitta den gamle vikingakungens skatt! Så utbredd var tron på att Björn Järnsida verkligen bott här. I dag tror forskarna inte längre på de gamla berättelserna. Gravfältet har i stället tolkats som ett gårdsgravfält för en eller flera gårdar/byar. Och det var i bruk under yngre järnålder, kanske från tiden kring 400 - 1050 e Kr. Intressant är gravfältets läge på Järnsidas ägogräns och mot en urgammal vägsträckning. Kanske var tanken att förfäderna på gravfältet skulle legitimera Järnsidabornas ärftliga rätt till jorden och gården, den så kallade odalen. Och ingen som passerade på vägen skulle undgå detta budskap.

Under senmedltid ägdes gårdar i Järnsida bland annar av en lågfrälse släkt som var förankrad i Södra Möre. En representatn för släkten, Staffan Klasson, bodde till och med här under 1500-talets förra del. Men så kom släkten i kläm efter en konflikt med några av de mäktigaste adelsfamiljerna i riket, Bielke och Grip. Det handlade om några gårdar som av oförstånd blivit sålda två gånger till olika personer. Det blev en dyr och pinsam affär och Staffan Klasson fick 1537 bege sig till Klamar för att avstå sin frälsestatus och bli en "vanlig" skattebonde. Men steget mellan lågfrälse och bättre bemedlad bonde var troligen inte så stort på den tiden.

Det blev visning av gravfälten också. Och det noterades att flera gravar var svåra att upptäcka då de blivet gräs- och mossbevuxna, delvis övertorvade och belamrade med ris och grenar. Så var det inte förr och flera deltagare mindes hur skeppssättningar som nu var svåra att se för en 50 år sedan hade varit mycket tydliga och prydlig. Det bekräftas också av gamla gfotografier.

Flera av dem som bor i närområdet hade tagit med sig fornfynd som gjorts på åkrarna. Det var en hel del stenyxor av olika slag som förevidsades. Söderåkra Hembygdsgille har börjat upprätta ett register över vad det finns för fornfynd i socknen så att denna information ska finnas samlad och kunna bevaras åt eftervärlden. Fynden som visades registerades därför på en särskild blankett och blev fotograferade. Denna information kommer sedan att finnas att tillgå i Hembygdsgillets arkiv. Se bilder nedan!

För att sammanfatta så var det en mycket lyckad och lärorik dag. Och förhoppningsvis kommer traditionen att hållas vid liv kommande år.

Välkommen på utomhusföredrag i Järnsida

2010-04-08T02:17:00.000-07:00

Våren har nått oss, snön har smält undan och runt om i landet gör hembygdsföreningar sig redo för årets aktiviteter ute i landskapet. Vi i Söderåkra Hembygdsgille vill förståss inte vara sämre. Våran första aktivitet står nu för dörren.

Lördagen den 24 april klockan 10:00 arrangerar vi ett utomhusföredrag i Järnsida med arkeolog Pierre Petersson. Det är en aktivitet som nu har blivit lite av en tradition. Alla är hjärtligt välkomna att delta, det kostar ingenting. Samling sker på rastplatsen vid E 22, vid Järnsida gravfält. För den som inte känner till trakten så väl, följ E 22 några kilometer söderut från Bergkvara samhälle. När du kommer till avtagsvägen mot Norra Tång har du rastplatsen på motsatta sidan av E 22 (till höger om du kommer norrifrån).

Föredraget kommer att kretsa kring gravfältet i Järnsida men blicken kommer att lyftas härifrån såväl ut i samhället som i tiden. Hur såg det samhälle ut som de männsikor som begravdes på gravfältet levde i? Vad vet man om bygden kring Järnsida under denna tid? Finns det några spår av vad som hänt tidigare? Och vad hände sedan? Medeltiden är en spännande period och det finns handlingar som rör Järnsida från 1400-talet och framåt. Järnsida har också haft en plats i saga och sägen. Kan verkligen den gamle vikingakungen Björn Järnsida ha bott här? Och har det legat ett kloster i Järnsida? Om detta och mycket annat får du veta mer om du bokar in förmiddagen den 24 april!

Obs: det blir en kaffepaus i föredraget, så medtag fikakorg!

Välkommen!

Hembygdsgillet 2010

2010-02-26T04:09:00.000-08:00

Årsmötet har nu lagts till handlingarna och årets program har fastställts. Vill du veta vad som händer i Söderåkra Hembygdsgille under 2010 så ska du kika i menyn till vänster, under rubriken "aktuellt". Där kommer alla aktiviteter, såväl schemalagda som extrainsatta att annonseras. Så håll utkik! Större evenemang kommer även att annonseras i lokalpressen.

Årets första schemalagda aktivitet äger rum lördagen den 24 april. Då kommer arkeolog Pierre Petersson att hålla utomhusföredrag vid gravfältet i Järnsida. Det kommer att handla om detta gravfält, om järnsida från hedenhös till (nästan) modern tid och om bygden kring Järnsida med mera. I maj kommer Conny Johansson att visa Torestorps skola (den 8) och den 16 blir det byavandring i Påboda med Mats Eriksson som guide.

Under våren kommer också den nyligen restaurerade Bruatorps väderkvarn att återinvigas. Detta kommer att annonseras längre fram. Det planeras även en städ- och röjningsdag av hembygdsgillet byggnader under våren. Den som känner sig manad att hjälpa till kan anmäla sig till oss.

Vi önskar alla välkomna att delta i Hembygdsgillets aktiviteter och arrangemang. Förhoppningsvis ska vi alla ha töat fram till dess.

Vill du kontakta oss, skriv ett mail till:

soderakrahembygdsgille@hotmail.com

Den gamla kartan

2010-02-02T04:23:00.001-08:00

Nytt år nya tag. Det har inte skrivits så mycket här på bloggen på ett tag, men nu kan det vara hög tid att uppdatera lite. 2010 kan komma att innehålla en hel del intressant men mer om det kommer senare. Hembygdsgillets program kommer att spikas på årsmötet den 15 februari.

Nu ska jag i stället presentera ett föremål ur Hembygdsgillets samlingar. Det rör sig om en gammal karta som finns inramad i en något skamfilad ram. Denna kom till Hembygdsgillet genom Södermöre Hembygdsförenings starke man, Lars Larsson. Han hade fått den av en dam från Blekinge som måhända hade någon gammal ana i Söderåkra socken.

Kartan är upprättad av lantmätaren Pehr Engström i maj 1792, som "geometrisk charta öfwer twistig Mulbetes Mark och hwad därmed gemenskap eger imellan Hemmanen Kärreboda och Skjällenäs No 3, 4..." Kartan föreställer således den utmark som byn Kärrabo nyttjade gemensamt med hemmanen 3 och 4 i Skällenäs by. Det är mark belägen öster om E 22, ungefär mellan södra avfarten till Bergkvara hamn och avfarten till Skeppevik. När sådana här kartor upprättades gjordes de normalt i tre exemplar. Ett sändes till den centrala lantmäterimyndigheten och är oftast den karta som lantmätaren lagt ner mest arbete på. En karta lagrades i lantmäteriets regionala arkiv, den så kallade konceptkartan. Det var den karta lantmätaren upprättade i fält och den var ofta okollorerad och ibland ganska klottrig. Den sista kartan var den som de som berördes av kartaktens innehåll fick, byn eller gårdarna. Det är denna sista karta som nu finns i Söderåkra Hembygdsgilles arkiv. För ovanlighetens skull, de kartor som förvarades lokalt av bönderna har ofta inte överlevt till våra dagar.

Tvisten mellan bönderna i Skällenäs och Kärrabo hade pågått en tid och var nog understundom lite upprörd. Ärende hade varit uppe i rättslig instans och lagmannsrätten hade 1791 förelagt lantmätare Engström att beskriva de tvistiga markerna och annat av gemenskap som kunde höra till ärendet så att man skulle kunna uppnå en lösning på konflikten. Med tre extrainsatta nämndemän i släptåg inställde sig så lantmätaren hos de tvistande bönderna den 11 maj 1792. Det var bönderna Sven, Olof och Anders Nilsson från Skällenäs och Jonas Abrahamsson, Anders Svensson och Anders Jönsson i Kärrabo. I dessas närvaro upprättade så lantmätaren sin akt de påföljande dagarna och arbetet var avslutat den 16 maj.

Först hade man besiktigat och preciserat rågången (ägogränsen) mellan byarna. Denna markerades i landskapet av ett antal rågångsmärken som bestod av två större jordbundna stenar och en plats "där fordom en ek skall ha stått" men där nu fanns en grop fanns som kallades "Kället". Dessa punkter markerades med nr 1, 2 och 3 längs den linje som utvisar rågången på kartan (_ .. _ .._..).

Därefter följer en beskrivning över de marker som kartan avbildar med de upplysningar som bönderna kunde lämna. Dessa beskrivs och värderas för respektive hemman. Förutom beteshagar med eller utan skog på, fanns några åkerlyckor och notvarpar (fiskeplatser) beskrivna. På kartan finns också tre torp, ett båtsmanstorp på Skällenäs och två på Kärrabo sida om rågången. Till ägorna hörde också de så öar som finns i Kärraboviken, men med anmärkningen "utan betydenhet". När lantmätaren så inte kunnat få fram fler upplysningar genom de tvistande parterna och vittnen de har åberorpat har han avslutat ärendet. Den 16 maj har protocellet blivit uppläst för samtliga parter och sedan lämnat till vidare rättsliga prövningar. Den sista notisen säger att ärendet har gått vidare till "Kungliga Götha Hofrätten". 218 år senare är inte mycket sig likt varken i landskapet eller i samhället i övrigt. Men kartan finns kvar som ett vittne om bråket mellan bönderna i Kärrabo och Skällenäs.

Renoveringen av kvarnen i Bruatorp

2009-12-01T06:36:00.000-08:00

I Söderåkra Hembygdsgilles byggnadsbestånd ingår två väderkvarnar s.k. holländare. Den ena är i Grisbäck och den andra i Bruatorp. Kvarnen i Bruatorp är byggd där den står 1808 av stadsbyggmästare Nylander, som då var ägare till Bruatorps gård. Den var i drift till 1904. Mjölnare Söderberg var enligt uppgift siste mjölnaren på kvarnen. Den har sedan fått förfalla till 1955 då en en genomgripande exteriör renovering genomfördes av Söderåkra Hembyggdsgille. Nästa renovering skedde 1985 då nya vingar tillverkades. Kvarnen är ett av Torsås kommuns två byggnadsminnesförklarade objekt.

2007 kunde konstateras att gångåsen vid vingarnas genomskärning hade gått av och hölls endast samman av järnbeslag. Styrstagen från kvarnhuset var uppruttna. Fasaden behövde delvis bytas ut. Detta gjorde att en akut renovering måste till. Söderåkra Hembygdsgille beviljades av Länsstyrelsen bidrag. Även Kalmar Läns Museum beviljade ett mindre bidrag. Utöver detta har många ideella timmar arbetats av Gillets medlemmar. Under renoveringens gång har mycket uppruttet material ersatts som ej syntes vid projekteringen. Bland annat byttes lagerbalken i vilken den rundade stenen ligger som utgör gångåsens lager. Kvarnen är nu slutbesiktigad. En fasadstrålkastare kommer att lysa upp den fram till nyår. Återinvigning hoppas vi i styrelsen skall ske en vacker vårdag 2010.

Östen Jannert

Viktor Karlsson - modellskeppens konung

2009-11-11T05:36:00.000-08:00

Kusterna i Söderåkra socken är kända för sin sjöfartshistoria, med Bergkvara och Djursvik i spetsen. Många bönder skaffade sig extrainkomster genom att engagera sig i rederinäringen sedan lagarna om näringsfrihet kom 1846. Det fanns många små varv längs kusten. Men alla fartyg byggdes inte i naturlig storlek. Modellskeppen är en annan sida som speglar bygdens sjöfartsanknutna historia. Och en av landets främsta modellskeppsbyggare levde och verkade i Kärrabo, söder om Bergkvara.

Viktor Karlsson föddes 1884. Hans far var båtsmansson från Grisbäck och hette Carl Jonsson. Hans mor hette Hanna. Paret gifte sig 1880 och Hanna förde då med sig sonen Amandus, Manne kallad, i boet. Viktor hade också två helbröder, Olof och Per. På den tiden var det vanligt att man gick till sjöss så snart man konfirmerats. Kanske man först en tid arbetade som dräng på någon gård. Även syskonen Karlsson följde denna väg. Manne försvann till sjöss utan att lämna några spår efter sig. Först som 60-åring dök han upp 1928 då han gick i land för gott och började försörja sig som målare. Han var också en flitig och uppskattad dansör bland traktens damer. Brodern Olof, eller Ola som han kallades, ramlade ner från en rigg på ett skepp i Hamburg och blev rullstolsbunden. Även Per och Viktor gick till sjöss. 1910 fanns de båda med i besättningen på barkskeppet Henriette. Per var med ombord då Henriette gick under med man och allt väster om Scottland tidigt på året 1919. Sjömanslivet var ingalunda ofarligt.

På sina resor träffade Viktor Lisa från Kärrabo. Lisa var dotter till en före detta sjöman, Johan Svensson, som gått i land och blivit segelsömmare i Kärrabo. Lisa hade som många andra unga flickor rest till stockholm och tagit tjänst som piga. 1895 kom hon hem till föräldrarna i Kärrabo, stannade några månader och reste sedan i mars 1896 till Amerika. Att ungdommarna gärna kom hem under vintermånaderna var inte så ovanligt. Då låg många skutor i vinterlag i hamnen i Bergkvara och unga män och kvinnor trängdes i stugorna. Kalasen avlsöte varandra i rask takt. Lisa fick jobb hos en rik familj i New York och det var där Viktor sökte upp henne. Med sig hade han en fartygsmodell som han knåpat ihop på lediga stunder ombord. Lisa hjälpte Viktor att få jobb i en "Shop" och där kunde han utveckla sina talanger till fulländning.

Ett av Viktors modellskepp, här barkskeppet Lenita som hade Bergkvara som hemmahamn mellan 1907 och 1916. (I privat ägo - foto: förf.).

När så Lisas far, segelsömmare Svensson, dog i början på 1920-talet reste Viktor och Lisa hem. Den lilla stuga i Kärrabo som varit Lisas barndomshem revs och paret byggde en villa på tomten där de bosatte sig. I en liten bod på tomten inrättade Viktor sin verkstad och här etablerade han sig som modellbyggare. Att leva på att sälja modeller i bygden gick inte, men snart kom han i kontakt med sjöfatsmuseerna i Kalmar, Stockholm och Göteborg och med privata köpare framför allt i storstäderna. I Stockholm fick viktor så en agent som köpte upp hans pruduktion. Modellskeppen blev upskattade för sin precison och många vackert utförda detaljer. Skeppen var och är riktiga konstverk. Viktor och Lisa fick aldrig några barn så de kunde ägna sig helt åt sitt lilla "företag". Lisa sydde segel till modellerna, skötte hushållet och såg till att Viktor kunde arbeta i fred. När en modell var färdig tillverkades en trälåda att förvara den i. Viktor cyklade sedan de dryga två kilometerna in till Gökalund med trälådan och lämnade den till stinsen Lindström på Gökalunds järnvägsstation. Denne klistrade på stationens namn på lådan och av denna anledning kom Viktors modeller att bli riksbekanta under den inofficiella benämningen "gökalundare".

Viktors och Lisas vardag präglades av arbetet med modellbygandet. Men varje dag cyklade Viktor till Konsum i Gökalund och handlade och hämtade post. Var det en vacker dag kunde det hända att han tog sig en segeltur i sin blekingeka. Men paret hade också stort umgänge både i bygden och långväga ifrån. Personer som bott grannar med paret minns Vikktor och Lisa som mycket snälla. Viktor tillverkade nog en och annan modellskuta som han gav bort till vänner och bekanta i trakten, helst skulle det väl då vara modeller av Bergkvaraskutor. Men då agenten i Stockholm hader rättigheter till Viktors produktion så är modeller i privat ägo ändå ganska ovanliga. Mindre känt är att han också målade tavlor med skeppsmotiv även om dessa kanske inte var fulls så konstfärdiga som skeppen. Om Lisa berättas att hon brukade servera grannbarnen varm mjölk när de kom på besök. Denna mjölk smakade nog inget vidare och var en pina att få i sig. Hade man väl fått ner ett glas var Lisa, snäll som hon var, genast där och fyllde på.

En tavla av Viktors hand.

Viktors modeller finns i dag på sjöfatsmuseerna i Stockholm, Göteborg och Kalmar. Och så naturligtvis på vårt eget sjöfartsmuseum i Bergkvara. Om någon av de vackra modellerna någon gång dyker upp på marknaden så betingar de ansenliga summor. Modeller finns också som votivskepp i flera kyrkor i bygderna, bl a i Söderåkra och Bergkvara. Det berättas att när ett sådant votivskepp skulle införskaffas till kyrkan i Söderåkra så skrev prästen Gustaf Pontén (som kom från Smålands inland) till Sjöfartsmuseet i Stockholm och frågade om de kude rekomendera någon modellbyggare lämplig för uppdraget. Svaret som Pontén fick blev att han ju hade en av de bästa i landet i sin egen församling.

Denna text bygger på uppgifter från informanter samt en artikel av Gunnar Alexandersson i boken Vi mins Bergkvara och Gökalund. Text och foto: P. Petersson.

Bilden överst: Viktor Karlsson (t. v.) håller en av sina fartygsmodeller. Fotot är taget i trädgården hemma i Kärrabo. T. h. grannen Anton Petersson. (Arkiv: privat).

Kulturarvsseminarium i Oskarshamn om medeltiden

2009-11-05T02:26:00.001-08:00

Onsdag 4 november var det dags för årets kulturarvsseminarium i Oskarshamn. Temat detta år var medeltiden. Detta med anledning av att katalogverket Det Medeltida Sverige (ofta förkortat som DMS) har blivit fullständigt för hela Kalmar län. DMS är en sammanställning av dem bebyggelse som fanns i området under medeltdien, byar, gårdar och städer.

Söderåkra Hembygdsgiller var representerat av ett par deltagare. Schemat var minst sagt fullspäckat med en rad intressanta föredrag och gruppdiskussioner. Seminariet besöktes av över 100 personer och var nog mycket uppskattat av de flesta. Måhända begränsade det tajta schemat möjligheten till samtal med experter och andra deltagare. Och flera ämnen hade man gärna hört mer om. Ändå har Länsmuseet och Länsstyrelsen som arrangerade evenemanget gjort ett bra jobb!

Här är en kort presentation av föredragen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten. För Söderåkrabygdens del kan nämnas att Påbonäs borg var ett av exemplen på Axelssons resonemnag.

Jan Paul Strid berättade om hur de i Småland så vanliga målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Man påträffade lämningarna av flera hus, bl a ett 21x5 meter stort som tolkats som boningshus, flera brunnar och avfallsgropar. Fynd som benkammar, keramik, ett silvermynt från slutet av 1100-talet, en sporre ett bronsbeslag med växtornamentik m m kan nämnas. En del fynd tyder på att de som bott på gården tillhört ett högre socialt skick i samhället. En tanke som man försökt diskutera var att lämningarna kunde vara en föregångare till den nuvarande Köpings prästgård som ligger aldeles i närheten. Den tolkningen är dock inte oproblematisk.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen. Säkert en del att ta till sig för dem som jobbar med turism och marknadsföring av och i våra bygder.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

På slutet hyllade länsantikvarie Kjell-Håkan Arnell alla som professionellt eller idéellt jobbar med länets kulturarv. Låt oss hoppas att Länsstyrelsen också i praktiken kommer att visa uppskattning för det stora arbete som hembygdsföreningarna lägger ner på vård och tillgängliggörande av kulturmiljöer, förmedling och produktion av kunskap och mycket mer.

Om ett mynt från Kejsar Hadrianus i Söderåkra

2009-10-08T14:40:00.000-07:00

Den romerske kejsaren Hadrianus är en av de mest namnkunniga i det romerska rikets historia. Och faktum är att det finns en liten länk mellan Hadrianus regering och Söderåkra socken. Den länken består av ett litet silvermynt, en denar, som hittades i en grav på gravfältet i Hästhagen (Raä 10) strax norr om Söderåkra när arkeologistudenterna på hägskolan i Kalmar hade fältkurs 1998.

Romerska mynt i Sverige

I Sverige känner vi till fynden av 7705 romerska mynt från perioden 0-400 e Kr. De allra flesta är hittade på Gotland (mer än 6500 stycken). Mynten utgörs till en helt övervägande del av silverdenarer som med enstaka undantag präglats före år 200. Det beror på att nordborna endast intresserade sig för silvret och inte myntens nominella värde. 193-194 genomförde kejsaren Septimius Severus en myntreform som kraftigt sänkte denarens silverhalt och 214 ersattes denarerna med ett nytt mynt som var ännu sämre. Därmed upphörde också nordbornas intresse för romerska mynt och kom inte att upptas på nytt förän under 400-talet då man började importera senromerska guldmynt.

Romerska mynt i Småland

I Småland är 25 romerska mynt kända. De kommer dels från s k depåfynd, dvs flera mynt nedlagda i jorden vid ett tillfälle som resultat av en medveten handling. Dels är de lösfynd och slutligen finns ett gravfynd, nämligen det från Söderåkra. Nästan alla dessa mynt är hittade i Möre. Bara en av depåerna och ett lösfynd kommer från norr smålands kusttrakter. Mynten är, i den mån de är identifierade, präglade mellan åren 75/76 - 194/195 e Kr. Rikast företrädd är kejsaren Antoninus Pius som regerade mellan 138-161 e kr.

Jämför man dessa siffror med Öland så har Småland få myntfynd från den här perioden. På Öland har man hittat 136 stycken. Jämför man istället med Blekinge så har Småland många fynd av romarmynt. I Blekinge har bara två denarer påträffats.

Romerska myntfynd kring Kalmar sund, denarer till vänster, solidi till höger.

När och hur mynten kom till Skandinavien är inte helt klarlagt. En del av mynten har säkert kommit hit under den tid då de fortfarande var i cirkulation i Romarriket. Men många mynt är kraftigt slitna vilket visar att de har varit i cirkulation en tid innan de gjorde den långa resan till våra bredgrader, säkert genom åtskilliga mellanhänder. Flera forskare tror därför att merparten av mynten importerades tidigast under 200-talet. En teori om orsakerna bakom detta gör gällande att en del av de romerska kejsarna under 200-talet försökte uppnå fred genom att köpa alaianser med de germanska folken som levde norr om romarrikets nordgräns, "Limes". De nya sämre mynten dög inte utanför romarrikets gränser och i stället användes därför indragna äldre denarer av god silverhalt. I vilket fall har mynten så småningom förts upp genom nordeuropa och kanske t ex via kustområdena i nuvarande Polen förts över Östersjön till sydöstra Sverige.

Denaren i Hästhagen

Myntet som hittades i graven i Hästhagen är alltså präglat för kejsare Hadrianus, regent 117-138 e Kr. Myntet på bilden (ovan) är dock inte den denar som hittades i graven utan en exakt lika dan som införlivats med Söderåkra Hembygdsgilles samlingar för att det ska vara möjligt att visa hur fyndet såg ut.

Denaren är präglad mellan åren 119-122 på myntverket i Rom. På framsidan visar den en bild av Kejsaren och texten IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Detta är Hadrianus namn och kejserliga titlar. IMP är en förkortning av ordet imperator som betyder att kejsaren var högste befälhavare över de romerska legionerna. Caesar är en kejserlig hederstitel som syftar på kejsarens arv från Julius Caesar. Traian(us) syftar på Hadrianus roll som arvtagare av makten från sin föregångare Trajanus. AVG slutligen är en förkortning av Augustus, en anspelning på den förste kejsaren Augustus och namnet som titel betyder helt enkelt kejsare.

Hadrianus föddes i nuvarande Spanien och när hans föräldrar dog blev den då blivande kejsaren Trajanus en av Hadrianus förmyndare. På sin dödsbädd år 117 utsåg Trajanus Hadrianus till sin arvinge och efterträdare (en del påstår att det egentligen var Trajanus hustru som låg bakom). Hadrianus fick snabbt arméns och senatens stöd vilket var en förutsättning för att kunna säkra makten. I sin regering var Hadrianus en fredlig och duglig kejsare. Hans kompromissvilja och strävan efter lösningar utan väpnad konflikt ledde till att riket, som vid makttillträdet hade nått sin absolut största utbredning, förlorade provinsen Parthien. Hadrianus är känd för sina många resor runt om i riket och för byggandet av Hadrianus mur i England. Under sina sista år var kejsaren sjuklig. Han adopterde då en man som hette Antoninus och utsåg honom till sin efterträdare. Antoninus blev således efter Hadrianus död år 138 kejsaren Antoninus Pius.

På myntets baksida ser vi Concordia, en personifiering av endräkten. Hon sitter på en tron och vilar ena armen på en staty av Spes - hoppet. Den andra armen är utsträkt och i handen håller hon en liten skål att offra ur, en så kallad patera, vilket symboliserar fromhet. Under tronen står ett ymnighetshorn, symbol för välstånd och överflöd. Symboliken i bilden handlar om enighet, trygghet, välstånd och stabilitet i kejsarens rike. Texten lyder P M TR P COS III och under bilden CONCORD, det sista naturligt vis ett förkortat Concordia. P M - Pontifex Maximus, betyder överste präst och anger kejsare som den högste av gudarnas präster, den som var ledare för allt som hade med religionen att göra och alla religösa ceremonier. TR P - Tribunica Potestas, folktribunernas makt, var från början ett ämbete instiftat för att tillvarata de lägre samhällsklassernas rättigheter. Det innebar bl a möjlighet att stoppa beslut i senaten och folkförsamlingen genom att lägga in veto. Det blev ett viktigt maktmedel när ämbetet från och med Augustus kom i kejsarnas händer. COS III betyder konsul för tredje gången. Under den romerska republikens tid (före kejsardömet) var konsulerna de högsta ämbetsmännen i romarriket. De var alltid två till antalet och de valdes till ämbetet för ett år åt gången. Under kejsartiden var konsulns makt av naturliga skäl ganska urvattnad. Men den innebar bl a att innehavaren eller innehavarna var senatens ledare och traditionen kring ämbetet medförde antagligen viss status. Hadrianus blev utsedd till konsul för tredje gången år 119.

Myntets sammanhang

Vad gör då detta mynt i Söderåkra och kan det berätta något om tidens historia? Myntet påträffades tillsammans med några andra föremål nedlagda i gravens kant, ett antla pärlor och tre fingerringar av guld och silver. Seden att bära fingerring har för övrigt romerskt ursprung. Kanske dessa föremål hamnade i gravn någon gång under 200-talet eller så. Vi denna tid fanns en gård i närheten av gravfältet som är arkeologiskt undersökt. Gården visade sig vara ovanlig därför att människorna som bodde där hade odlat råg i stor omfattning, något som var extremt ovanligt på svenskt område under denna tid. Man har menat att det kan tyda på kontakter med nordeuropeiska kontinenten, neråt nuvarande Polen - östra Tyskland ungefär. Där var rågodling vanligare. De som levde på gården och begravdes på gravfältet tycks alltså ha haft ett välutvecklat kontaktnät.

Som tidigare nämnts är nästan alla spår av romarriket i Småland koncentrerade till Möre. Dels utmärker sig området kring Kalmar där nästan alla mynt är hittade. Men dels utmärker sig också området som idag är Söderåkra socken. Förutom denaren i Hästhagen påträffades får några år sedan en mycket speciell keramikskärva på ett annat gravfält inte mer än kanske ett par kilometer fnorr om Hästhagen. Det är en skärva av något som kallas Terra sigillata, en keramik som tillverkades i romarrikets provinser århundradena efter kristi födelse. I Skandinavien är sådan keramik mycket ovanlig, 19 fynd är kända, och de kan nästan alla kopplas till aristokratiska miljöer. Som ytterligare tecken på rikedeom är två av totalt 14 romartida guldfynd i Småland påträffade i Söderåkra socken. Det rör sig om halsringar med ormuvudformade ändknoppar tillverkade på 2-300-talen (efter romersk förebild!). En hel kommer från Ragnabo och ett fragment från Grisbäck. Fragmentet består av en avklippt del av en halsring, men är inte mindre intressant för det. Sönderklippandet av ringarna tror man nämligen beror på att dessa kunde användas som en form av betalningsmedel i handelstransaktioner. Grisbäcksfyndet kan alltås tyda på att befolkningen i bygden var involverad i sådan handel.

Skärvan av Terra sigillata från Söderåkra. (Foto: författaren).

Samtidigt måste man komma ihåg att Möre befinner sig i skuggan av Öland som är oerhört rikt under dessa århundraden. På Öland finns en mycket betydande import av romerska föremål, inte bara mynt utan också andra metallförmål och glas. Ön är också rik på guldföremål och många gravar innehåller vapen och andra föremål som vittnar om status och välfärd. Att just Möre utmärker sig i Småland under denna tid kan med andra ord vara en följd av att Öland uppenbarligen var en knutpunkt i utbytesnätverken över Östersjön. Kanske föremålen i Söderåkrabygden var ett resultat av ett regionalt utbyte mellan ön och fastlandet. Man kan tänka sig att fastlandsbefolkningen försåg ön med råvaror som t ex järn, trä och produkter från djurhållningen. I utbyte sipprade kanske en eller annan pyl av det öländska överflödet in i Möre. Kanske vissa driftiga personer såg till att göra sig till herrar över varuutförseln och ingick alianser med ölänningarna. Och kanske de också lade sig till med romerska föremål för att visa sin ställning och rikedom, som aristokrater runt om i Skandinavien älskade att göra. Och därmed i sin tur solade sig lite i glansen av det mäktiga romerska imperiet, vars strålar uppenbarlign nåde ände till detta i romarnas ögon yttersta norden.

(Text och foton: P. Petersson)

Bli ägare till ett stycke kulturhistoria

2009-09-15T10:44:00.000-07:00

Har du någon gång velat äga ett över 100 år gammalt vykort med motiv från Kalmar? Då har du chansen att helt gratis vinna ett sådant. På bloggen Ahimkar lottas det nämligen ut ett trevligt gammalt vykort denna vecka. Härlig kulturhistoria som vem som helst kan äga.

Vill du pröva lyckan: KLICKA HÄR !

Porslinet i åkern - skräp som minnen av det förflutna

2009-09-02T04:17:00.000-07:00

Varför finns det så ofta porslinsskärvor på åkrarna? Det var en fråga som någon ställde en gång. Och det är en bra fråga. För alla som någon gång varit ute och "åkervandrat" på en plogad eller harvad åker har säkert noterat i förbifarten att det finns all möjlig bråte i joren. Porslinsskärvor, glasskärvor, keramikbitar, tegel, rostiga spikar och så vidare. Ofta har skräpet inget större historiskt värde, det kan vara rester av jordbruksredskap om det är t ex järnbitar eller en ölbutelj som någon kastat ifrån sig. Mycket av sådant som är rester av hushållsavfall - keramik, porslin med mera, är sådant som man förr kastade på gödselstacken och som sedan följde med ut på åkrarna när det var dags att gödsla. Det kommer från gårdarna som brukade jorden.

Men ibland kan historien vare fylligare. Ibland ligger detta avfall samlat i koncentrationer. Och då beror det ofta på att någon tidigare bodde på just den platsen. Det finns nämligen många boplatser även i relativt sen tid som har övergivits och sedan fallit i glömska. Det kan vara allt från ett litet båtmanstorp från 1700-talet till en hel medeltida by! Ofta är detta människornas avskräde de enda minnen som finns kvar av dem som en gång brukade och levde i landskapet. Men när det gäller skräp från historisk tid så går det oftta att komma längre. På historiska kartor kan man hitta bebyggelsen som en gång fanns där. Man kan få namn på dem som bodde där och går man vidare kan man kanske till och med till slut få deras personakt skriven. Och då kan gamla lerkrus, talrikar och länge sedan urdruckna glas och fördigrökta kritpipor få en vidare mening. De berättar i sin tur något om dem som använde dem och om hur deras tillvaro gestaltade sig.

Landskapet är ett rum som är fullt av det en gång levda. Minnen av dem som fanns här för länge sedan. Vi ser dem aldrig. Men vi möter dem ständigt.

(PP)

Gökalund - igår och idag

2009-07-28T16:45:00.000-07:00

Jag blir allt mer övertygad om hur viktigt det är att försöka fånga vardagen i bilddokumentationen. När man tittar på gamla bilder är det vardagslivet och vardagsmiljöerna, bilderna som verkligen berättar om hur det såg ut, som väcker störs intresse. Och som rymmer mest information och kunskap.

Så här på små orter är det lätt att bli van vid hur det ser ut. Man tänker att det har sett lika dant ut i evigheter. Allt är sig likt och knappast något förändras. Sant är väl att förändring på landsbygden ofta sker lite långsamt och i begränsad omfattning. Så att vi knappt hinner märka det. Men likväl förändras även de små samhällena. Och över större tidsrymder blir detta plötsligt uppenbart. Då är det också viktigt att dokumentera så att det går att följa förändringarna och göra det möjligt att berätta om hur det var "förr".

Se på bilden ovan. Det är ett vykort från Gökalund i Bergkvara, taget vid nuvarande E 22 mot norr. Fotografen har stått ungefär där järnvägen (nu gång och cykelvägen) korsar stora vägen. Centralt i bilden finns bebyggelsen vid korsningn mot hamnen (och nu mot Torsås, förr låg dock avfartsvägen mot Torsås längre norrut). De långa skuggorna antyder att bilden togs på eftermiddagen och de kala träden att det var vår eller kanske sen höst. Vykortet skickades i augusti 1915 och bilden togs kanske några år tidigare.

Ungefär samma vy ser du nedan, men tagen i juli 2009. Dagens Gökalund, det är samma plats men ändå en helt annan. Visst, är man skarpögd kan man väl ana sig till att det är samma plats. En del av husen står ännu kvar. Men inte går det gärna att blunda för att förändringarnas vind även svept med sig "en liten håla" som gökalund in i en annan tid. Den tid som är vår. Men vad annat kan man egentligen vänta sig? Det har passerat när 100 år mellan de båda bilderna. Och kanske, om ytterligare hundra år, kommer någon att begrunda den här bilden och tänka på hur annorlunda allt var då, sommaren 2009. Om nu våra moderna digitala bilder verkligen bevaras så länge?

Mer om Gökalund finns att läsa om du klickar här.

Har du gamla bilder från bygden? Vill du dela med dig av dessa? Kontakta då gärna Söderåra Hembygdsgille, vi tar gärna emot sådan dokumentation och kopierar för bevara och tillgängliggöra. Du kan kontakta oss på: soderakrahembygdsgille@hotmail.com .

Hur gammalt är Söderåkra?

2009-07-06T15:47:00.000-07:00

Söderåkra är som bekant och inte helt oväntat huvudorten i Söderåkra socken. I dag ett litet stillsamt samhälle. Men hur började det egentligen? Hur ser ursprunget ut och hur länge sedan var det? Kan man alls veta något om det?

Någon insatt i lokalhistoria kanske säger att det äldsta Söderåkra fanns på stenåldern. På sätt och vis har man då rätt, det fanns bebyggelse i och omkring Söderåkra på stenåldern - de äldsta kända spåren är över 10 000 år gamla. Men denna bebyggelse existerade långt innan någon hört talas om namnet Söderåkra. Det är alltså fel tänkt att säga att Söderåkra fanns på stenåldern. Det gjorde det inte. Frågan bör kanske i stället formuleras annorlunda. När fanns det något som kallades Söderåkra? När fanns det en identitet knuten till något med detta namn?

I skriftliga källor får vi veta att det fanns en ort med detta namn 1507. Detta år omtalas en Jeppe i Söderåkra. Året därpå, 1508, finns det bevarade brev växlade mellan Hemming Gadd och riksföreståndaren Svante Nilsson. Hemming Gadd befann sig då i Söderåkra och måste ha vistats här en tid eftersom han både hann ta emot och skicka brev härifrån. På 1530-talet får vi för första gången en aning om vad denna bebyggelse bestod av, nämligen två hemman och en utjord. Ett av dessa hemman var klockargård och ett annat var ett kronohemman, dvs "statlig egendom". Dessutom är det möjligt att utjorden speglar ytterligare ett hemman som lagts öde redan under medeltiden.

Söderåkra socken är känd i skriftliga källor redan 1390. Det medför att vi även kan räkna med en ort med samma namn vid denna tid. En socken kan inte vara utan en kyrka. Den medeltida kyrkan i Söderåkra uppfördes med stor sannolikhet på 1200-talet som en av de märkliga kyrkor som då bygdes kring Kalmarsund. Traditionellt kallar vi dem försvarskyrkor, men sanningen är av allt att döma ganska avvikande från denna gängse föreställning. Vilka funktioner Söderåkras medeltidskyrka hade kan vi inte veta mycket om eftersom den revs på 1700-talet och ersattes med den nuvarande. Den gamla kyrkans utseende är endast känt via ett par teckningar.

Det fanns hur som hellst en kyrka på 1200-talet. Troligen fanns det också någon form av bebyggelse i anslutning till denna. Men helt säkra kan vi inte vara. Däremot kan vi vara säkra på att det har funnist klara anledningar till varför kyrkan bygdes just på den plats där den ligger. Man skulle kunna hävda att det hade varit mer förstålig om kyrkan byggts i Gunnarstorp, strategiskt beläget vid Bruatorpsåns mynning och en stor och betydande by under medeltiden, eller vid Påboda som var socknens största by. Så blev inte fallet. Platsen där kyrkan byggdes måste haft en speciell betydelse. Tittar man på andra kyrkor i Möre så verkar dessa i många fall ha uppförts i anslutning till äldre storgårdar, platser från vilka en lokal aristokrati utövade sin makt över det kringliggande landskapet och dess invånare. Speciellt påtagligt blir detta i Kläckeberga vid Kalmar där man arkeologiskt har hittat ett helt gårdskomplex bara dryga tio meter norr om kyrkan. Det verkar som om gården tillsammans med kyrkan, som i ovanvåningen har hyst en stor sal, har fungerat som ett slags residens för någon storman eller annan potentat.

Söderåkra kyrka och området norr därom, vykort ca 1940-1950-tal.

Desto mer intressant är det då att man i samband med en utvidgning av kyrkogården 1929 hittade en gammal källare ett kort stycke öster om kyrkan i Söderåkra. Tyvärr hittades ingenting som kunde datera källaren och lämningarna togs bort efter en minimal dokumentation. Men möjligheten att det kan ha funnits bebyggelse i nära anslutning till kyrkan, kanske på liknande sätt som i Kläckeberga, redan på 1200-talet kan inte uteslutas. Det är nog till och med sannolikt att kyrkan uppförts i anslutning till någon sedan länge försvunnen och bortglömd storgård. Det skulle förklara varför man valt att bygga kyrkan just här. Dessutom på ett väl synligt läge, på en höjd med vid utsikt. Ett typiskt sätt att utnyttja landskapets möjligheter för att visa upp maktambitioner och inflytande. Tyvärr kan detta i nuläget dock bara bli en hypotes. (Mer att läsa om detta finns här).

För att om möjligt komma längre i vårt sökande efter Söderåkras ursprung får vi vända oss till andra källmaterial. Ortnamn, kartor och arkeologi är vad som står till buds. Ortnamnet Söderåkra betyder helt enkelt "åkern i söder" och är givet utifrån de centrala bygderna i Möre längre norrut. Däremot är det oklart om namnet ursprungligen har burits av en gård eller by, eller om det från början var namnet på den plats där kyrkan uppfördes. Ortnamnsforskarna har menat att det inte finns några bevis på att orten Söderåkra är äldre än kyrkan och socknen. Att den från 1500-talet kända bebyggelsen var så blygsam har framförts som en indikation på att bebyggelsen är yngre än kyrkplatsen och att Söderåkra ursprungligen var ett kyrkplatsnamn. Men det är på intet sätt givet.

Historiskt kartöverlägg som visar en del av Söderåkra by år 1800, från Bruatorpsån i söder till Norregården i norr. Kyrkan finns ungefär mitt i bilden. Prickade områden är åkermark och områden med stiliserade grästuvor är ängsmark.

Den förtsta bild vi har av hur det såg ut i Söderåkra får vi i en karta från år 1800. Det framgår här att Söderåkra låg i ägoblandning med Brod, Eket och Ekestorp. Det gör saken lite komplicerad. Men klart är i vart fall att byn bestod av tre hemman men saknade egentlig bykärna. Hemmanen var Klockaregården, Snällegården och Norregården. De senare hade två respektive tre brukare vardera. Strax söder om Norregården finns en åker benämnd som "utjorden Ängelsborg", vilken kan vara en indikation på en under senmedeltid ödelagd gård. Hur långt tillbaka i tiden kartans bild är giltig är dock mycket osäkert. Det kan finnas drag i strukturen som går en bra bit ner i medeltid, men inget kan sägas med säkerhet.

Först som sist blir det till den arkeologiska vittnesbörden vi får vända oss för att få upp några eventuella spår från det äldsta Söderåkra. Det finns ganska gott om boplatser i Söderåkraområdet varav flera har undersökts i samband med olika byggprojekt. Ytterst sällan kan denna forntida bebyggelse följas längre än till äldre järnålder eller tidigaste delen av yngre järnålder, grovt räknat kanske till och med 500-talet e Kr. Någon gång århundradena kring 600 verkar det ha skett en bebyggelseförändring i Möre. För den sydligaste delen av Möre, som berör Söderåkra, tycks detta ha inneburit en nedgång då en hel del av bebyggelsen antas ha flyttat norrut till Möres centrala delar som blir allt viktigare under yngre järnålder. Någon mer omfattande bebyggelse har sedan inte etablerats här nere i söder förrän under den tidiga medeltiden har man menat, dvs ca 1000-1200-tal.

Det finns emellertid en del spår, om än vaga och otydliga. Från yngre järnålder kan nämnas en uppgift från Fabian Baerendtz beskrivning över Kalmar läns forntid från 1907. Enligt denna ska i Söderåkra by ha påträffats en tjock armring med sju vidhängande mindre ringar, allt i silver och från vikingatid (ca 800-1050). I samband med de undersökningar som 1992 utfördes vid sjukhemmet daterades också en anläggning, en smidesgrop, till yngre järnålder. Närmare bestämt till 420-880 e Kr. Även där vägen mellan Söderåkra och Torsås drogs om vid Övraby finns anläggning med kol 14-metoden daterade till 700-900-tal. Det har med andra ord funnits aktivitet och bebyggelse i Söderåkra under denna tid.

Området vid Sjukhemmet där de omtalade arkeologiska undersökningarna utfördes 1992. Söder härom, bakom träddungen i bildens bakgrund ligger kyrkan (Foto: förf.)

Från medeltiden är det än magrare. Källaren som påträffades vid kyrkan har redan nämnt och den kan kanske vara från medeltid. Vid den ovannämnda undersökningen vid sjukhemmet C 14-daterades två härdar (eldstäder) till tidig medeltid, 1032 - 1287 respektive 1044 - 1292. Någon form av bebyggelse bör alltså ha funnits här under tidig medeltíd. I smaband med att omårdet nedanför 1992 år grävplats undersöktes inför byggandet av nya E 22:an påträffades inga bebyggleselämningar från medeltid trots omfattande arkeologisk verksamhet. Det kan betyda att de två härdarna visar en utkant av en bebygglse vars centrala delar legat mer åt kyrkan till. Det är knappast orimligt att anta att detta är indicier för ett äldre Söderåkra, även om det bara är en hypotse som kräver mer forskning för att bekräftas.

Sammantaget för att svara på frågan "hur gammalt är Söderåkra" blir svaret att vi inte riktigt vet. Vi kan däremot slå fast att det funnits bebyggelse inom det som skulle bli Söderåkra by redan under yngre järnålder. Silverfyndet kan eventuellt också antyda att det funnits personer som haft det gott ställt. Om dessa vaga spår är resterna efter en ort som faktiskt burit namnet Söderåkra är dock osäkert. Vi kan också slå fast att det funnits någon form av bebygglse under tidig medeltid, på 1000 - 1200-talen. Att misstänka att vi här ser de äldsta spåren efter orten Söderåkra förefaller ganska rimligt. På 1200-talet byggs kyrkan. Jag anser att kyrkobygget i sig är ett ganska tydligt tecken på att det har funnits en bebyggelse i närheten, som åtminstone delvis försvunnit redan under medeltiden. Det har kanske också funnits en mer betydelsefull storgård varifrån initiativet till kyrkobygget har utgått. Svaret på vår fråga kan då bli att Söderåkra är mellan sådär 800 - 1000 år gammalt, kanske ännu något äldre. Men det finns samtidgt utrymme för att detta påstående i framtiden måste modifieras i den ena eller andra riktningen. Allt i ivrig väntan på nya upptäckter.

P P

Undersökningar av "borgen" i Grisbäck

2009-06-26T03:33:00.000-07:00

De första dagarna i april månad i år var medlemmar från hembygdsgillet närvarande då Kalmar läns museum utförde en arkeologisk utredning av en rund platå vid Grisbäck i södra sockendelen. Platån har tolkats som resterna av en borganläggning från järnålder eller medeltid (Raä 283 i fornminnesregistret). Undersökningen föranleddes av att en våtmark planeras nedanför platån där en bäck, "Grisbäcken", rinner fram.

Undersökningen utfördes genom att schakt togs upp med grävmaskin och området övergicks med metalldetektor. Resultatet blev tyvärr negativt. I sökschakten kunde inga anläggningar eller fynd påvisas. Metalldetekteringen visade att det inte fanns speciellt mycket metall i marken, inga fynd kunde med säkerhet dateras äldre än 1700-tal. Ett par muskötkulor kan möjligen vara en aning äldre.

Med stor sannolikhet kan man nu konstatera att platån aldrig har varit en borg eller hyst någon typ av bebyggelse. Det mest sannolika är kanske att den har fått sin form genom odlings- eller betesverksamhet knutet till Grisbäcks by som ligger alldeles i närheten. Platån finns markerad på en karta från 1774. Däremot är den inte med på en äldre karta från 1694. En liten reservation kan göras för att platån kan ha använts i äldre tider för någon verksamhet som inte avsatt något nämnvärt fyndmaterial. Själva platån är heller inte undersökt.

Kalmar läns museum har nu publicerat en rapport från undersökningen som kan hämtas HÄR

Bronsåldersröset i Rotavik

2009-06-08T13:04:00.000-07:00

Med det här inlägget har jag tänkt börja presentera de olika platser, lämningar och föemål som lämnats kvar genom åren. Någonstans ska man börja så jag börjar med röset i Rotavik.

Detta röse som är 23 meter i diameter och drygt 2 meter högt är uppfört under bronsåldern (1800-500 f Kr). Det är försett med ett så kallat "brätte", dvs en låg stenläggning som omgärdar själva röset som brättet på en hatt. Röset är beläget på ett höjdkrön med en vid utsikt över landskapet. Det är uppenbart att läget är väl valt med tanke på att synas. Rösen av den här typen var gravar, men knappast för vem som helst. Kanske det var någon slags "hövding" eller "storman" som fick sin sista viloplats här. Det saknas arkeologiska belägg för bebyggelse eller andra former av statusmarkörer som dyrbara bronsföremål. Men det finns en del spännande lämningar från bronsåldern i närområdet, som ytterligare stora rösen och rektangulära stensättningar (ibland tolkade som så kallade "kulthus").

Röset har nummer 54 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister för Söderåkra socken.

I bloggosfären

2009-05-29T23:59:00.000-07:00

Det här med att blogga har under de senaste åren blivit mäkta populärt. En siffra från 2007 anger att det startades 120 000 nya bloggar om dagen! Många bloggar är förståss närmast ett slags offentliga dagböcker medan andra bloggar har ett vidare budskap i någon mening. Söderåkra Hembygdsgilles blogg hör väl till den senare kategorin, där syftet är att profiliera hembygdsföreningen, berätta om dess verksamhet och sprida kunskap. En blogg blir vad man gör den till och så får man hoppas att några vill läsa den också. De största bloggarna har flera tusen läsare dagligen. Alla dessa bloggar utgör en stor djungel där det kan vara svårt att hitta det som man är intresserad av, speciellt om man inte är en van utövare i "bloggosfären". Därför presenteras nedan några bloggar som kanske kan intressera den som läser den här bloggen. Det är bloggar som mer eller mindre fokuserar på arkeologi och historia.

Av närmast geografiskt intresse är kanske Ahimkar som handlar om arkeologi och historia i Kalmarsundsregionen och Kalmar läns museums arkeologiblogg. I norra Kalmar län är också arkeologen Michael Dahlin aktiv med sin blogg Misterhultaren.

Den största bloggen som har (delvis) arkeologisk inriktning är Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology, som har varit rankad som världens största arkeologiblogg! Martin skriver på engelska. På engelska skriver också Magnus Reuterdahl som driver Testimony of the spade. Läsvärda och välskrivna är arkeologidoktoranden Åsa M Larssons blogg Ting och tankar och historikern och nye ständige sekreteraren i Svenska Akademien Peter Englunds blogg.

Andra bloggar skrivna av svenska arkeologer, med mer eller mindre fokus på arkeologi och historia är Leif Häggströms Arkeolog i väst, Claes Thelianders Kullenmannen och Christina Roséns Arkeologisk vardag samt Joakim Goldhans sida om arkeologi (med bl a en slags blogg) Goldhan. Slutligen har även Riksantikvarieämbetet en blogg, K-blogg.

Ja det var ett antal bloggtips till den som vill ge sig ut i bloggosfären. Säkert har jag glömt en eller annan som skulle platsa här. Men om du saknar någon så kan du alltid säga ifrån. För det är en av de bra sakerna med en riktig blogg, nämligen att man kan kommentera och diskutera det som skrivs i inläggen. Vill man göra det så ska man klicka på den lilla symbolen som ser ut som en penna, som finns under varje inlägg.

Bilder av en annan värld

2009-05-17T14:03:00.000-07:00

Historien är lång. Men troligen har inget århundrade varit lika omvälvande som det senast gångna. 1900-talet, vilket århundrade - på gott och på ont. Även på det lokala planet har förändringarna varit genomgripande. Inte ens det minsta samhälle har lämnats oberört - eller orört. Vi tänker nog sällan på det i vardagen, men hur såg det ut år 1900? Eller 1930? Eller 1950? Eller bara för något årtionde sedan? För 1900-talet har vi den fantastiska fördelen att vi genom ett lättillgängligt källmaterial kan studera hur en ort sett ut och utvecklats - vykorten!

Vykortet var en uppfinning som såg dagens ljus under det sena 1800-talet men åren strax efter sekelskiftet 1900 inträffade en formlig vykortsboom. Det skickades miljoner och åter miljoner vykort - bara i Sverige. Och de topografiska vykorten, dvs fotomotiven från samhällen, byar och städer, var länge påtagligt dokumentära. De visar samhällena så som de såg ut i vardagen, ofta i ett slags ögonblicksskildringar. Ett fruset stycke historia. Det är egentligen bara under de senaste årtiondena som vykorten blivit turistanpassade och oftast ganska tråkiga. Den osminkade vardagen har försvunnit från bilderna och därmed själva närvaron av liv.

Men genom vykorten kan man alltså följa utvecklingem. Man kan se förändringarna, vad som försvunnit och vad som har tillkommit. Man kan spåra det tidstypiska och det tidlösa. Och man kan ana olika ideal, moden och ideer om hur det ska se ut och vad som bör finnas på en ort. Bilden ovan förställer landsvägen ("gamla E 22") genom söderåkra med gamla apoteket i förgrunden. Fotot är troligen taget på 1920-talet. I bakgrunden anara man på vänster sida det så kallade "Fläskoset", en arbetarbostad till Bruatorps gård, som låg mitt emot skolan. Huset finns inte längre kvar. Men annars är det sig relativt likt trots allt om man jämför med den andra bilden som är tagen 2006. En byggnad har tillkommit och en har försvunnit. Vägen har fått asfalt. Och så är det mycket ödsligare. Landsbygden är ju som bekant inte vad den en gång var.

Men bilderna finns kvar. Ett enastående dokumentationsmaterial av en värld som inte längre finns. En annan värld fast ändå den samma.

Nya boplatser hittade av Hembygdsgillet

2009-05-08T15:50:00.000-07:00

Vi kallar vår äldsta del av historian för "forntiden" eller "förhistorien". Det vill säga tiden innan det fanns skriftliga källor. I bygderna kring Söderåkra betyder det så vitt vi känner till i dag ett tidsspann som sträcker sig från de första spåren av människor här för drygt 10 000 år sedan fram till medeltiden som allmänt brukar anses ta sin början under 1000-talet e Kr. När man vill studera denna historia så måste det ske med arkeologins hjälp. Arkeologin studerar de materiella lämningarna av mänskligt liv för att ta reda på hur de var för länge sedan. Det betyder att arkeologin är användbar även för att studera lämningar från tidsperioder då det finns skriftliga källor.

Inom Söderåkra Hembygdsgille finns en speciell avdelning som har ansvar för arbetet med bygdens fornlämningar - Fornminneskommitten. Fornminneskommitten arbetar med att samla och sprida kunskap om fornlämningarna och deras historia samt ser över socknens bestånd av fornlämningar. Men försök har också gjorts att bidra med helt ny kunskap.

Det finns många fornlämningar som ännu inte är upptäckta. De flesta av dem är inte synliga ovan mark. Däremot går de att spåra i åkrarna när bönderna plogar upp jorden. Då kan små föremål eller restprodukter från redskapstillverkning blottläggas. På grund av den ibland kraftiga djupplöjningen förstärs dock samtidigt många fornlämningar och man kan se rester av sönderplöjda eldstäder och andra anläggningar i jorden.

En metod för att spåra och dokumentera sådana lämningar i åkermark är så kallade lösfyndsinventeringar. De går ut på att man vandrar över plogad och harvad åkermark och registrerar det man ser i jorden. För det mesta är det bearbetat stenmaterial man hittar, vanligen bestående av flinta. Flinta finns inte natyurligt i trakten utan har importerats från Skåne och Danmark under hela stenåldern och en bra bit in i bronsålder. När man tillverkade redskap av flinta blev det många skärvor och flisor över som ett slags produktionsavfall. Och det är oftast dessa skärvor man hittar och som vittnar om gamla boplatser och andra aktiviteter. Ibland hittar man också själva redskapen. Föremål av metall är däremot ytterst ovanligt att hitta.

Hösten 2006 genomförde Hembygdsgillet under min ledning ett försök att med hjälp av inventeringar spåra hittills okända fornlämningar. Och arbetet ledde till att fyra nya "boplatsindikationer" kunde registreras och föras in i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Dessa fick nr 345, 347, 348 och 349. Om man vill veta vad Riksantikvarieämbetet skriver om dessa lämningar kan man söka på numren i det digital fornminnesregistret. Projektet resulterade också i att en rapport skrevs där arbetet och resultaten beskrivs. Denna finns nu utlagd på Internet via sidan Internet Archive och rapporten kan man läsa om man klickar HÄR. När man kommit in på Internet Archive´s sida så klickar man på ordet DOC i rutan till vänster som heter View the book.

Bilden överst visar ett av de fynd som gjordes. Ett så kallat spån av flinta som troligen använts som kniv eller liknande. Typen ska troligen dateras till bronsåder (1800-500 f Kr). Det är kul att även en liten hembygdsförening kan bidra i kunskapsuppbyggandet kring vår historia. Det är också viktigt och givande att allmänheten får möjlihet att delta i detta arbete. Jag tror att de flesta som deltog den där höstdagen kände likadant.

Pierre P.

Välkommen till Söderåkra Hembygdsgilles blogg!

2009-05-04T15:47:00.000-07:00

Det finns nog inte så väldigt många hembygdsföreningar som har en egen blog. Men vi i Söderåkra Hembygdsgiller har i alla fall från och med nu en. Vi önskar alla välkomna hit! Här kan ni ta del av Hembygdsgillets aktiviteter, läsa inlägg om socknens historia, ta del av tankar, frågor och debattinlägg med mera.

Vi som skriver här är Hembygdsgillets medlemmar. Jag som administrerar bloggen heter Pierre Petersson och jag är arkeolog och hembygdsgillets sakkunnige i fornminnesfrågor. Jag kommer själv att skriva en del inlägg hät om stort och smått. Men jag hoppas att många fler ska göra sin röst hörd. Hembygdsgillets ordförande heter Östen Jannert. Även han kommer att skriva en del här om våra aktiviter med mera.

Jag hoppas detta ska bli en livaktig plats med många intressanta inlägg om Söderåkrabygden för alla som vill ta del av vår spännande historia i dåtid och nutid.

Hjärtligt välkomna!