onsdag 11 november 2009

Viktor Karlsson - modellskeppens konung


Kusterna i Söderåkra socken är kända för sin sjöfartshistoria, med Bergkvara och Djursvik i spetsen. Många bönder skaffade sig extrainkomster genom att engagera sig i rederinäringen sedan lagarna om näringsfrihet kom 1846. Det fanns många små varv längs kusten. Men alla fartyg byggdes inte i naturlig storlek. Modellskeppen är en annan sida som speglar bygdens sjöfartsanknutna historia. Och en av landets främsta modellskeppsbyggare levde och verkade i Kärrabo, söder om Bergkvara.

Viktor Karlsson föddes 1884. Hans far var båtsmansson från Grisbäck och hette Carl Jonsson. Hans mor hette Hanna. Paret gifte sig 1880 och Hanna förde då med sig sonen Amandus, Manne kallad, i boet. Viktor hade också två helbröder, Olof och Per. På den tiden var det vanligt att man gick till sjöss så snart man konfirmerats. Kanske man först en tid arbetade som dräng på någon gård. Även syskonen Karlsson följde denna väg. Manne försvann till sjöss utan att lämna några spår efter sig. Först som 60-åring dök han upp 1928 då han gick i land för gott och började försörja sig som målare. Han var också en flitig och uppskattad dansör bland traktens damer. Brodern Olof, eller Ola som han kallades, ramlade ner från en rigg på ett skepp i Hamburg och blev rullstolsbunden. Även Per och Viktor gick till sjöss. 1910 fanns de båda med i besättningen på barkskeppet Henriette. Per var med ombord då Henriette gick under med man och allt väster om Scottland tidigt på året 1919. Sjömanslivet var ingalunda ofarligt.

På sina resor träffade Viktor Lisa från Kärrabo. Lisa var dotter till en före detta sjöman, Johan Svensson, som gått i land och blivit segelsömmare i Kärrabo. Lisa hade som många andra unga flickor rest till stockholm och tagit tjänst som piga. 1895 kom hon hem till föräldrarna i Kärrabo, stannade några månader och reste sedan i mars 1896 till Amerika. Att ungdommarna gärna kom hem under vintermånaderna var inte så ovanligt. Då låg många skutor i vinterlag i hamnen i Bergkvara och unga män och kvinnor trängdes i stugorna. Kalasen avlsöte varandra i rask takt. Lisa fick jobb hos en rik familj i New York och det var där Viktor sökte upp henne. Med sig hade han en fartygsmodell som han knåpat ihop på lediga stunder ombord. Lisa hjälpte Viktor att få jobb i en "Shop" och där kunde han utveckla sina talanger till fulländning.


Ett av Viktors modellskepp, här barkskeppet Lenita som hade Bergkvara som hemmahamn mellan 1907 och 1916. (I privat ägo - foto: förf.).

När så Lisas far, segelsömmare Svensson, dog i början på 1920-talet reste Viktor och Lisa hem. Den lilla stuga i Kärrabo som varit Lisas barndomshem revs och paret byggde en villa på tomten där de bosatte sig. I en liten bod på tomten inrättade Viktor sin verkstad och här etablerade han sig som modellbyggare. Att leva på att sälja modeller i bygden gick inte, men snart kom han i kontakt med sjöfatsmuseerna i Kalmar, Stockholm och Göteborg och med privata köpare framför allt i storstäderna. I Stockholm fick viktor så en agent som köpte upp hans pruduktion. Modellskeppen blev upskattade för sin precison och många vackert utförda detaljer. Skeppen var och är riktiga konstverk. Viktor och Lisa fick aldrig några barn så de kunde ägna sig helt åt sitt lilla "företag". Lisa sydde segel till modellerna, skötte hushållet och såg till att Viktor kunde arbeta i fred. När en modell var färdig tillverkades en trälåda att förvara den i. Viktor cyklade sedan de dryga två kilometerna in till Gökalund med trälådan och lämnade den till stinsen Lindström på Gökalunds järnvägsstation. Denne klistrade på stationens namn på lådan och av denna anledning kom Viktors modeller att bli riksbekanta under den inofficiella benämningen "gökalundare".

Viktors och Lisas vardag präglades av arbetet med modellbygandet. Men varje dag cyklade Viktor till Konsum i Gökalund och handlade och hämtade post. Var det en vacker dag kunde det hända att han tog sig en segeltur i sin blekingeka. Men paret hade också stort umgänge både i bygden och långväga ifrån. Personer som bott grannar med paret minns Vikktor och Lisa som mycket snälla. Viktor tillverkade nog en och annan modellskuta som han gav bort till vänner och bekanta i trakten, helst skulle det väl då vara modeller av Bergkvaraskutor. Men då agenten i Stockholm hader rättigheter till Viktors produktion så är modeller i privat ägo ändå ganska ovanliga. Mindre känt är att han också målade tavlor med skeppsmotiv även om dessa kanske inte var fulls så konstfärdiga som skeppen. Om Lisa berättas att hon brukade servera grannbarnen varm mjölk när de kom på besök. Denna mjölk smakade nog inget vidare och var en pina att få i sig. Hade man väl fått ner ett glas var Lisa, snäll som hon var, genast där och fyllde på.


En tavla av Viktors hand.

Viktors modeller finns i dag på sjöfatsmuseerna i Stockholm, Göteborg och Kalmar. Och så naturligtvis på vårt eget sjöfartsmuseum i Bergkvara. Om någon av de vackra modellerna någon gång dyker upp på marknaden så betingar de ansenliga summor. Modeller finns också som votivskepp i flera kyrkor i bygderna, bl a i Söderåkra och Bergkvara. Det berättas att när ett sådant votivskepp skulle införskaffas till kyrkan i Söderåkra så skrev prästen Gustaf Pontén (som kom från Smålands inland) till Sjöfartsmuseet i Stockholm och frågade om de kude rekomendera någon modellbyggare lämplig för uppdraget. Svaret som Pontén fick blev att han ju hade en av de bästa i landet i sin egen församling.

Denna text bygger på uppgifter från informanter samt en artikel av Gunnar Alexandersson i boken Vi mins Bergkvara och Gökalund. Text och foto: P. Petersson.

Bilden överst: Viktor Karlsson (t. v.) håller en av sina fartygsmodeller. Fotot är taget i trädgården hemma i Kärrabo. T. h. grannen Anton Petersson. (Arkiv: privat).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar